Den 23 november somnade pappa stilla in i Frälsarens händer på NUS i Umeå till följd av en stroke efter en aortaoperation. Han saknas av makan Maria, barnen Johan, Marcus, Jonathan och Josefine med familjer, släkt och många vänner.
Mikael arbetade på Rönnskärsverken i 15 år, därefter som lastbilschaufför i fyra år, samt taxichaufför ett par år. 2002 började han som flygplatsbrandman.
Han var allkonstnär, vad det än gällde kunde han det, om inte så lärde han sig det. Han gjorde inget halvdant. Det ska användas längre tid än det tar att göra.
Pappa var alltid arbetsam och noggrann och han älskade natur och motion. Han hade ett speciellt intresse för cykling och på somrarna blev det många mil på sadeln. Under väntetiden före operationen fick han inte anstränga sig. Även om han inte kunde hålla igång som innan var det ändå kanske den viktigaste tiden i fars liv. Han fick tid med mor och tid att fundera över utgångarna av livet. När far dog hade de varit gifta i 36 år. Han gick långa promenader i skog och mark och fann frid inför framtiden i Jesu, den store läkarens, händer.
Pappa hade stor humor och busglimten i ögat, och en räv bakom varje öra. När man såg det där spjuveraktiga leendet visste man att något var på gång.
I naturen lämnade han inga spår, det lärde han oss barn när vi tältade eller grillade korv soliga vinterdagar på Falmarksträsket. Men han lämnade andra spår, inte genom sina många ord, utan genom sin hjälpsamhet och sin humor. Ett avtryck som jag är honom evigt tacksam för, är att han förde mig till Jesus genom sin enkla vittnesbörd.
Nu har han lämnat oss, men spåren efter pappa kommer för alltid att finnas kvar. Evigt älskad och alltid saknad.
Familjen genom Marcus Söderberg