Magiskt med bastujuntan i Varuträsk

Lampornas gulaljuscirklar gungar framför fötterna när Ingalill Avander, Christina Fahlgren-Lövheim och Kristina Wiklund färdas i gåsmarsch på den lövtäckta stigen mot Christinas vedeldade bastu.

Under tolv års tid har de bastat en gång i månaden. Ibland är de fler, ibland färre. De brukar svettas ihop vår, höst och vinter och någon gång före jul glöggas det också. Och varje gång svalkar de av sig i ån.

– Klintforsån fryser nästan aldrig, berättar Christina.

Det är det somär så praktiskt med en å. Perfekt för vinterbadsentusiaster. Om man bara kan bortse från att det strömmar rätt rejält och att det inte blir så mycket simning utan mer doppande, skvättande och skrikande.

Kvinnorna tar med sig ett brinnande ljus in bastun. Närmaste elektriska belysning finns på andra stranden där en avlägsen trädgårdslykta lyser upp fasaden på ett grannhus. Annars är det svart. Så svart att minsta lilla ljuslåga blir bländande.

Innanför bastuväggarnapratas det lågmält och fnissas lite tills en av dem sticker ut huvudet genom dörren och frågar om de ska komma nu.

Iförda endast flip-flop-sandaler småjoggar gänget ner mot det sorlande vattenbrynet. Det plaskas, det frustas, det utstöts rytmiska Å-Å-Å-skrik när de översköljer sig själva med kaskader av vatten.

Det tar högst 30 sekunder, sedan flip-flopar de tillbaka till bastuvärmen igen.

Juntan spurtar ini bastun, drar igen dörren och börjar om med det juntan är allra bäst på. Den eviga diskussionen om livet, universum och allting. Och om hus. Om någon i byn ska bygga en villa till exempel, eller varför inte ett växthus, då funderar den där människan kanske på om det ska vara en, två eller tre ingångar. Och det är ju ett himla viktigt beslut. Kan absolut inte fattas om inte juntan resonerat igenom saken ordentligt först och uttalat sin åsikt.

Klintforsån fryser nästan aldrig.