Min käre bror Lennart Persson avled oväntat tisdagen den 22 mars på Skellefteå lasarett, 68 år. Det är med tung sorg jag försöker förstå att Lennart inte längre finns i bland oss.
Lennart hade en svår och stormig resa genom livet. Under uppväxten var Lelle en mycket livlig, påhittig och glad kille med många upptåg. En kusin till oss sa till mig, efter det att min bror insjuknat: "Lennart var så glad som barn, att det nästan gick att ta på glädjen" .
Lennart tävlade i bordtennis i tonåren och var talangfull och duktig. Han spelade till sig utmärkelsen "Stor Grabb". Det är ett hederstecken som sedan 1928 tilldelas framgångrika utövare av olika sporter. Relativt få idrottsmän har erövrat denna äretitel. Brorsan uppmanade mig, när jag var ganska liten, att börja spela bordtennis. Men jag svarade då lite retfullt att det var en damsport och avböjde därmed.
Lennart hade ett ljust och glatt sinne och kunde sola sig i min beundran då vi växte upp tillsammans. Men snart började tillvaron att mörkna för min bror och solen försvann bakom svarta hotfulla moln. Som ung vuxen fick han tråkigt nog problem med sitt psyke. Det var något som tyvärr förföljde honom som en ond och mörk skugga i stort sett resten av livet. Lennart försvann mer och mer ur min värld, som in i en mystisk dimma. Jag fick själv lägga pussel och fundera och förstod så småningom att han blivit sjuk. På den tiden talade man ju inte så öppet om dessa problem som man gör idag. En dag då Lennart kunde ha varit i sina bästa år fick jag ett telefonbesked från en av personalen i Umeå om att han råkat ut för en olycka på Umedalens sjukhus. Livet hängde då på en skör tråd. Han var medvetslös och nära att dö. Han kämpade för sitt liv. Men Lennart kom igen och vände den matchen och vann, dock till priset av en hjärnskada som medförde ett rörelsehinder. Därmed blev han för resten av livet berövad förmågan att göra något som han verkligen älskade - nämligen att spela pingis.
Strax innan denna incident så hade Lennart en period då hans problematik i stort sett var borta och han blev utskriven. Hela familjen var lycklig över det. Den sommaren gjorde vår familj en fin och minnesrik fjällsemester till Tärna. Vi fiskade och hade roligt tillsammans. Jag hade fått min storebror tillbaka. Nu kändes allt bra. Lennart mådde ganska bra och gjorde comeback i pingis där han i en tävling, otippad, kämpade sig till final i herrsingel. Under denna hans friska period lärde han mig grunderna i pingis. Jag tyckte snart att också jag var bra på att spela, så även jag började tävla. Men brorsan tyckte att jag var dålig ... På en tävling i Luleå sa han lite uppgivet till mig: "Kan du aldrig vinna en match?" Det var inte elakt sagt utan han ville bara sporra och utmana mig till bättre spel. Det var kanske något som jag faktiskt behövde höra. Efter detta började jag att vinna matcher. Lennart var en pingistalang medan jag var mer av en träningsprodukt.
Den friska perioden tog slut för min bror och snart tog den mörka sjukdomen och sjukvården över igen. En kort tid därefter skedde som sagt, den tragiska händelsen på sjukhuset.
Som person var Lennart en viljestark kämpe som nästan aldrig gav upp. Han fiskade gärna med sina kompisar och om dessa gav upp hoppet att få fisk så kunde han fortsätta ändå. Han kunde i pingistävlingar hämta upp stora underlägen och till slut vinna matchen, mot alla odds. Att kasta in handduken fanns inte på hans karta. Han var länge inlagd på Umedalens sjukhus, men vägrade ge upp och bli institutionsskadad. Trots den tunga medicineringen och den deprimerande och dystra sjukhusmiljön så behöll han livsgnistan. Han hade hela tiden en dröm att ta sig ut därifrån, till ett eget boende, och så blev det till slut.
En välkänd bordtennisledare, som var väl insatt i Västerbottens bordtennis, var Bertil Nygren i Norsjö. Han berömde Lennart med uttalandet: "Du är en kämpe av det renaste vatten".
Lennart var duktig på att dansa som ung, hade sinne för musik och skulle troligen ha kunnat bli en duktig musiker om jag får gissa. Jag tror att han hade flera inneboende, men infrusna förmågor som aldrig fick blomma upp och utvecklas, mest på grund av livets kalla vind.
De sista åren hade Lennart besvärligt med talet och hade svårt att göra sig förstådd. Detta gjorde honom mer isolerad. Jag tror inte det var så många som faktiskt lärde känna Lennart. De som kände honom kan nog intyga att han var en vänlig person. Jag kan inte påminna mig att jag hörde honom tala illa om någon enskild person och absolut inte baktala någon, för att ta ett exempel. Den falska stilen låg inte för honom. Där kunde man se ett själens adelsmärke hos Lennart. Han hade en underfundig humor. Lennart och jag utvecklade något av ett internt språk, kryddat med en speciell humor. Vår pappa Axel tyckte om att skoja och det gick i arv, som mycket gör.
Det finns mycket mer att skriva om Lennart, men den här korta levnadsteckningen säger ändå en hel del om vem han var.
Han hade givetvis sina speciella plus och minus som person - som alla andra.
Mitt enda syskon Lennart och jag hade en fin kontakt med varandra vilket gör saknaden desto större. Lelles personlighet och väsen gick i dur men livets omständigheter, som gick i moll, tog över alltmer. Till slut orkade inte ens Lennart kämpa mer.
I min brors konfirmandbibel står en minnesvers från Nya Testamentet, skriven av prästen Lester Vikström: "Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet ..." Kamp blev det också som sagt för min brors del, även om det har varit svårt att se så mycket mening med Lennarts kämpande. Lennarts kamp mot tillvarons iskalla motvind.
En stor kämpe av det renaste vatten har kämpat färdigt och gått ur tiden.
Jag med flera saknar och sörjer honom mycket. Må Guds varma frid lysa över dig, min fina storebror!
Staffan