Den 22 april somnade vår kära pappa, Lars-Gunnar Andersson, Skellefteå, in på Skellefteå lasarett. Han blev 77 år.
Pappas entreprenörskap började tidigt. Redan som liten pojke på Seminariegatan var han en slipad affärsman. Han tog emot beställningar på metmask, blombuketter, vad som helst som det fanns efterfrågan på letade han upp och sålde vidare. Pappa samlade alltid till någonting och en gång köpte han visst en tupp som han födde upp hemma i trädgården.
Det är många som minns vår pappa som affärsmannen och jägaren Lasse. Han som drev företag och var, som han själv alltid sa, hård men rättvis. Men vi, hans döttrar, vill gärna ge vår bild av en av de kärleksfullaste människorna vi känner.
Ingen har väl vårdat relationer och vänner som han. Hans generösa hand har alltid funnits nära.
Vår barndom var rik och varm och vi är tacksamma att traditioner och högtider varit viktiga och fått ha en stor betydelse.
Vi minns det som att han jobbade jämt. Om han inte var på jobbet så hade han alltid något annat att fixa med. Mestadels var det något praktiskt som skogsbruk eller byggande av någonting. Ett tag visste vi knappt om han hade några andra kläder än sina blå snickarbyxor. Man kan till och med se det på teckningar från tiden när vi var små och vi skulle måla familjeporträtt i skolan. Då hade vi alltid en tjusig mamma och en pappa i snickarbyxor.
Klockan 15 varje lördag tog pappa av sig arbetskläderna. Till ljudet av Tipsextra på TV:n tog han alltid sin lördagsdusch och då visste man att nu har pappa tagit helg. För oss barn betydde det att vi nu kunde pusta ut. Nu skulle vi inte längre bli besvärade om att göra små ärenden mer. Vi kan fortfarande minnas doften av hans rakvatten som spred sig till ljudet av hans finskor när han lämnade badrummet och gick genom korridoren ut till köket. I köket stod alltid något gott i ugnen och den lyckliga lördagsdoften kommer alltid att vara en blandning av potatisgratäng, rakvatten och finhackad rödlök som var strödd över löjromstoasten. Aperitifen, som samlade familjen inför lördagsmiddagen, var veckans höjdpunkt och stunden när pappa äntligen hade ro att sitta ned.
På söndag var det jobb igen. Eller jakt. Jakten som alltid varit en stor del av pappas liv. Älgar, rådjur, harar och skogsfågel. Mest älgar tack och lov. Vi barn tyckte inte att älgarna var lika söta som hararna.
Ibland kom han hem med harar som han hängde upp på den norra sidan av cykelskjulet mitt emot garagedörren. När vi tog hem kompisar för att leka hemma hos oss hade vi alltid sådant sjå att dirigera om dem från att ta garageinfarten upp till huset och istället ta infarten mot stora entrén, allt för att undvika att de skulle se något gulligt hänga där på väggen. Vi kanske aldrig sa det högt, men för de kompisar som ändå råkade få se något jaktbyte erkände vi aldrig att vi även åt upp det.
Pappa hade alltid så många projekt på gång och vi fick tidigt lära oss att allting går och ingenting är omöjligt. Vi kommer aldrig att glömma dagen när pappa sa att han blivit arbetslös. Hans jobb hade visst gått i konkurs. "Det ordnar sig" sa han. Han skulle hitta på något nytt att göra. Vi hade aldrig hört talas om en pappa som blivit arbetslös och som var tvungen att hitta på något nytt att göra. Alla våra kompisar hade pappor med riktiga jobb. Hur skulle det bli för oss?
Pappa försäkrade att det inte fanns något att oroa sig för. Vi oroade oss inte så mycket, men tyckte att det var lite konstigt att följa med honom i bilen och hämta upp hammarskaft, skruvmejslar och andra saker som han hade köpt och ville ha i sin affär som vi kallade det.
Pappa var alltid noga med att man skulle jobba och göra rätt för sig. Han visade också alltid tillit och vi barn fick tidigt hans förtroende. Alltid fanns det något som vi kunde hjälpa till med i firman.
Affärerna gick bra och allt var frid och fröjd. Vi tyckte att vi hade en pappa med ett någotsånär vanligt jobb. Han gick i alla fall till jobbet på morgonen och kom hem till middagen. Tills en dag när han kom hem och sa att han tagit tjänstledigt för att bygga sig en båt. Pappa berättade ivrigt att han köpt timmer som han skulle hugga för att sedan klyva och kapa till lämpligt virke att bygga båt med. Under tre månader såg vi honom knappt. Men någon gång under våren så stod hans egenbyggda båt klar att sjösättas. En skötbåt, nio meter lång och tre meter bred. Den rymde över 20 personer och gick flitigt i älven mellan Karlgård och Bergsbyn.
Vi har alltid, om än med lite skräckblandad förtjusning, beundrat pappas förmåga att fatta beslut, utan att vackla stå fast vid sitt val, och hur snabbt han alltid gått från tanke till handling. Som den gången när han för första gången hälsade på i dottern Katarinas nyinköpta hus i Enskede. Under morgonkaffet småpratades det om att ”man” kanske borde ta ner några träd så att man kan dricka kaffe i solen. Några timmar senare, när Katarina kom hem från jobbet, så hade pappa redan huggit ned sju träd. "Fem tallar, en lönn och en rönn" sa han stolt.
Vår kära pappa kommer alltid att vara vårt bollplank och vi kommer fortsätta att be om hans råd, även om han inte kan svara. Den finaste pappa vi känner har lämnat oss, men hans ord och klokskap lever kvar och vid det är laget känner vi honom så väl att vi redan innan vi frågat vet vad han kommer att svara.
Pappa hade en sista önskan och det var att få bli begravd på Skogskyrkogården i Stockholm. Vi ville såklart verkställa detta direkt och när vi fick besked om att vi skulle få komma och välja pappa en plats så blev vi så glada. Och det första vi tänkte göra var att ringa till honom och berätta den glada nyheten, precis som vi alltid gjort.
Döttrarna Kerstin och Katarina