Den 27 december fick jag ett telefonsamtal som jag inte önskar någon. Joakims kusin Heléne ringde och berättade att Joakim ett par timmar tidigare avlidit. Min systerson, son till Britta Lundberg och framlidne Sven-Erik "Pedro" Lindblom, hade helt hastigt och oväntat lämnat oss. Joakim blev 56 år. Jag är själv mor till tre söner och kan inte tänka mig hur det skulle vara att mista någon av dem. Min tröst, och jag hoppas att det även är Brittas tröst, är att hon var med Joakim in i det sista, även om det är ett traumatiskt ögonblick.
Joakim var barnbarn till framlidna Ruth och Johan Lundberg. Jag kommer ihåg när Joakim tillbringade några sommardagar hos morföräldrarna i Ljusvattnet. Joakim och hans morfar hade ett speciellt förhållande. När morfar kom hem med lastbilen och ställde ifrån sig sin unikabox, var Joakim raskt där och greppade "unikikaboxen" och promenerade runt med den iförd kortbyxor och gummistövlar.
I Ljusvattnet fanns en stor sten i närheten av vårt hus. Där lekte ofta Joakim och kusinen Heléne. Som tonårig moster blev jag mycket upprörd över att min mamma tillät mina syskonbarn vara ute och leka så sent på kvällen (åtta halv-niotiden). Jag blev inte populär när jag påpekade detta.
Denna sten blev ett starkt minne från Joakims barndom. Så stark att han övertygade sin kompis att cykla till Ljusvattnet för att visa honom Stor-stenen; en cykeltur på drygt sex mil fram och tillbaka från stan. Tyvärr hade stenen krympt - eller om det var Joakim som blivit längre.
Jag hade förmånen att få följa med Britta och Joakim på en del av deras många utlandsresor.
Joakim var väl inte alltid så glad att dela hotellrum med mig, eftersom det påstås att jag snarkar. "Det är inte lätt att sova när en snarkar och en gnisslar tänderna" var Joakims kommentar.
Ett av många minnen var när Joakim och jag tillsammans gick på tjurfäktning. Innan tjurfäktningen startade hade vi varit på ett informationsmöte om tjurfäktning. Det gjorde att vi på ett bra sätt kunde följa och förstå de olika turerna i den gamla spanska traditionen som tjurfäktning är.
Naturligtvis ville Joakim köpa en souvenirtjur. I varje souvenirbutik drällde det av tjurar i olika storlekar och utformning. För Britta och mig var det ingen större skillnad på tjurarna, men ingen var perfekt i Joakims ögon. Jag vet inte hur många butiker vi besökte innan Joakim hittade en tjur som passade hans estetiska sinne.
Den 2 december var 43 ättlingar till Ruth och Johan Lundberg - barn, barnbarn, barnbarnsbarn med respektive - samlade för lunch på restaurang Nygatan 57. Inte anade vi då att bara drygt tre veckor senare skulle Joakim lämna oss för evigt.
Vi är många som har härliga minnen av Joakim. Han sörjs, förutom av Britta, även av fyra morbröder, tre mostrar, 13 kusiner och deras familjer.
Joakim fattas oss!
Moster Ketty