Torsdag den 25 februari somnade Jan Lindholm stilla in hemma i Stöcksjö omgiven av sin fru och sina barn. Han blev 59 år.
Janne hade ett stort hjärta och månade om alla. Han försökte och lyckades alltid med att få människor att skratta och le. Hans kollegor och vänner världen över beskriver honom som en glad, positiv, vänlig, ödmjuk och genuin person. Genom sitt exempel inspirerade Janne sina medmänniskor. Hans hängivenhet för familjen var gränslös och hans kvalitéer som make, far, svärfar, bror, morfar och farfar obeskrivbara. Han lämnar ett stort tomrum i våra liv.
Janne föddes, växte upp och tillbringade första delen av sitt liv i Kusmark, utanför Skellefteå. Han var son till Torsten och Elin Lindholm och växte upp tillsammans med sin syster Kristina. Han kom från en musikalisk familj och hade själv begåvning och intresse. I sin ungdom spelade han mycket ishockey och hans stora intresse för idrott höll i sig livet ut. Janne utbildade sig till ingenjör på Balderskolan i Skellefteå och arbetade på Komab, Renholmen och sedan 27 år på SEW-Eurodrive. Han var född till ingenjör och trivdes alltid med sitt arbete och kollegorna.
Viktigast var dock hans familj. Han träffade tidigt sin fru, Maine, och tillsammans fick de två barn, Johan och Alexandra, och många barnbarn. De fick 40 år tillsammans.
Janne och Maine ville se världen och älskade att resa, så när barnen blev äldre var det naturligt att de sökte sig ut i världen.
Genom Jannes arbete fick de möjlighet att flytta till Greenville, South Carolina, där han tillbringade senare delen av sitt liv. De hade många vänner och fick många aktiva, spännande och roliga år innan Janne insjuknade.
För ungefär två år sedan diagnostiserades Janne med hjärntumör, vilket förändrade tillvaron. Han kämpade tappert mot sjukdomen och gick ut med flaggan i topp, men ville tillbringa den sista tiden i Sverige nära barnen. Vi är tacksamma för att vi kunnat bearbeta sorgen öppet och tillsammans med Janne.
In i det sista var Janne lugn och trygg i sin kristna tro på att döden inte var slutet utan en ny början. Vi såg aldrig någon bitterhet eller ångest och han var sitt glada, skämtsamma jag ända till slutet. Det är så vi kommer att komma ihåg honom. Janne dog alldeles för tidigt, men vi är tacksamma över de år som vi fick ha tillsammans med honom och han lämnade oss med ingenting osagt eller ogjort.
Maine, Johan och Alexandra