Lördagen den 27 december somnade vår mamma Inga-Lill Bjurman in för evigt på Axlagården. Hon skulle ha fyllt 63 år nu i februari men den sjukdom som hon drabbades av visade sig vara oövervinnerlig, trots att hon kämpade in i det sista.
Vår mamma föddes som nummer sex i den syskonskara på sju, som fick växa upp på gården i Brattliden, Överklinten. Den gård som hennes föräldrar Helga och Seth Petterson köpte när deras familj växte familj.
Under gymnasietiden i Skellefteå träffade mamma vår pappa, Lars-Göran. När mamma var färdig med gymnasiet så packade hon sina tillhörigheter i pappas bil och de styrde söderut mot Gävle. Mamma hade kommit in på förskoleseminariet och skulle utbilda sig till förskollärare. Hon älskade sitt arbete, där hon fick se många barn växa genom åren.
Våra föräldrar köpte hus i Lövånger, ett hus för att rymma en familj med två döttrar.
Vår mamma har alltid varit aktiv i olika föreningar och haft många järn i elden. Hon var bland annat med när Lövångersrevyn bildades. Mamma har alltid älskat att "hålla i gång" och röra på sig. Många är de mil hon sprungit, åkt på skidor eller vandrat. När vi var små åkte vi kommunserien på skidor, påhejade av mamma och när vi spelade fotboll stod hon vid sidan av och coachade. När så småningom barnbarnen kom, stod hon även då på sidan av och hejade på av hjärtats lust. Så sent som i somras följde hon med till Göteborg för att heja på äldsta barnbarnet i Gothia cup.
Redan som tonåring älskade mamma att dansa. Hon lånade mor Helgas symaskin för att sy nya kläder inför helgernas danser. Mamma kom att dansa så länge som hennes kropp tillät henne. Hon fann alltid en stor glädje i dansen och umgänget som följde med. Det har alltid varit viktigt med vänner för mamma. Dörren har alltid stått öppen och fikafatet redo. Kan hända att främmandet först fick hjälpa till eller ta en löptur med mamma, för att sedan få smaka på hennes gästfrihet.
Efter det att våra föräldrar gått skilda vägar så bosatte sig mamma i Umeå och sedan i Sörmjöle. Detta var ett hem hon kom att älska tack vare närheten till skogen, skidspåret, havet och vännerna.
Vi är många som saknar henne och avtrycken hon lämnar efter sig är stora. Hon finns i våra hjärtan och minnen.
Paulina och Johanna