Tomrummet har inget slut i saknaden efter vår älskade maka, mamma, mormor/farmor och svärmor, Gunilla Markgren, som alldeles för tidigt var tvungen att göra sin sista resa. Den 9 november somnade hon in, omgiven av sin familj.
Mamma föddes den 26 december 1955 som yngsta barn till Karl-Axel och Gertrud Lövgren i Ulriksberg. Förlusten av i synnerhet mamma, Gertrud, och storebror, Kenneth, i tidiga år drabbade Gunilla väldigt hårt.
Tidigt i livet, 1978, träffade mamma sitt livs kärlek, pappa Kenth, och 1982 fick bröllopsklockorna ringa. Tillsammans fick de tre barn; Maria, Mikael och Rickard. Familjen kom alltid i första hand och Gunilla hade ett sådant överflöd av omtanke och kärlek att det räckte för alla som fick privilegiet att lära känna mamma och därmed vara välkommen in i vårt varma hem. Hon var en person som älskade att vara omgiven av människor, och i synnerhet nära och kära. Själv trodde hon att det hade att göra med att hon var uppvuxen på en gård med en stor del av släkten intill.
Varje sommarhalvår tillbringade Gunilla och Kenth i stugan i Storkågeträsk. Mamma stormtrivdes med att höra älven porla, pyssla med sommarblommor och ha nära till naturen och fisket. Hon var själv uppvuxen i inlandet med djuren och naturen nära. Besöken av släkt och vänner var många och maten stod alltid på bordet, för ingen skulle gå hem hungrig.
Gunilla arbetade som undersköterska, vilket var ett yrke som passade en omvårdande och sympatisk personlighet. Tyvärr blev tiden inom vården kortvarig på grund av en arbetsskada som till slut ledde till kronisk sjukdom och förtidspension. Mamma längtade ständigt tillbaka och pratade varmt om sina erfarenheter.
Trots perioder av allvarlig sjukdom, som plågade mamma, hade hon alltid empati och omtanke för omgivningen, "en liten tanke för andra gör hela skillnaden", skrev mamma på Facebook när hon själv hade nedsatt funktion och därmed var kraftigt begränsad i livet. Mamma var en person som alltid placerade alla andra före sitt eget välbefinnande. Oavsett sin egen situation hade mamma en förmåga att känna tacksamhet för det lilla och se positivt på framtiden.
För mamma var de efterlängtade barnbarnen livets krydda. Viljan och kärleken fanns där, men hon fick många gånger trotsa sin kropps signaler bara för att få vara med dem.
Mamma kommer leva vidare i våra hjärtan och vi håller hårt i alla fina minnen som värmer oss i denna svåra sorg.
Familjen gm Maria