Bara någon timme efter att Gudrun dragit sitt sista andetag satt vi vid hennes säng. Grinade förstås lite grand, men var ändå lättade. Det var verkligen dags för vår 88-åriga faster att slippa kroppens plågor.
Men ändå ... det känns tomt när ens förebild inte finns längre.
Visst, det finns säkert andra, mer betydande människor, lysande personligheter, att ha som idol. Någon som är superfena på att sparka boll till exempel. Gudrun kunde inte sparka på någonting, för polion, som hon drabbades av som ung, blev bara värre med åren.
Gudrun blev en liten tant i rullstol. En liten hopsjunken tant som ingen, absolut ingen, kunde sätta sig på. Det fanns bara en boss i hennes liv och det var hon själv. Passade det inte så passade det inte och det fick minsann omgivningen veta.
Aldrig förminska sig själv.
Aldrig tiga om något inte blev precis som hon ville.
Det var inte alla som klarade av att bemöta Gudruns skarpa tunga. Det enda som hjälpte var nämligen att säga emot. Hon ville ha motstånd.
Men att tjafsa, rentav gräla, med en sjuk gammal tant ... så kan man väl inte göra? Det kan man visst det. Och särskilt med Gudrun. Ville man att vänskapen skulle bestå, då gällde det att ge svar på tal. Det gillade hon. Verbala dueller var hennes bästa gren.
Gudrun var en planerare och perfektionist, visste alltid i förväg hur allt skulle bli. Problemet var bara att verkligheten så sällan levde upp till hennes förväntningar. Därför var köttet på restaurangen alltid för segt, trots att hon hade bestämt att det skulle vara perfekt.
Gissa om hon blev besviken.
Gissa om hon talade om det för servitören.
100 procent pondus på hjul, sådan var vår faster Gudrun.
Nu finns hon inte mer, men minnet lever. Och den dag det är dags för en av oss, eller kanske båda två, att leva livet lite mera rullande, då hoppas vi att det blir med fasters rättframma och oförskräckta attityd: "Men hallå där! Det här tänker jag verkligen inte tolerera.
Gör om och gör rätt nu genast!"
Inger Ödebrink och Eiler Marklund