Gerda Gerhardsson somnade in lördagen den 10 oktober. Hon blev 91 år. Närmast sörjande är maken Filip, barnen Per, Åsa och Ola med familjer.
Gerda föddes i grannbyn Spöland och vid min konfirmation 1938 kom hon in i mitt liv. Inom kort blev vi ett begrepp där man nästan inte kunde säga den enes namn utan att samtidigt nämna den andres. Filip och Gerda. Gerda och Filip. Tio år senare gifte vi oss. Vår gemenskap blev mer än 75 år lång. Nyss firade vi 67 år som gifta. Inte ett ögonblick har jag betraktat min hustru som utbytbar och hon har funnit det rimligt att hålla fast vid en nog rätt egotrippad make. Hon har hela tiden varit den bättre hälften av oss två.
Gerda var näst äldst i en stor syskonkrets och röjde rätt snart sin diakonala begåvning. Den nära omsorgen om medmänniskan blev hennes signum. Efter anställningar inom äldrevården i Vännäs, mentalvården i Umedalen och kronikervården i Uppsala fick hon i samband med giftermålet fast anställning vid Södersjukhuset i Stockholm. Även där blev hon känd och älskad bland personal och patienter för sitt blida väsen och sin vilja att göra gott.
När vårt första barn föddes 1953 lämnade hon sin anställning vid Södersjukhuset i samband med att jag blev färdig med min utbildning. Färden gick till i Skellefteå och några år senare till Sorsele. Gerda ägnade sig helt åt familjen under några år. Vi fick tre barn och när den yngsta sonen började grundskolan återgick hon till förvärvsarbete. Då hade vägarna fört oss tillbaka till Skellefteå. Hon var dagmamma under några år och jobbade sen inom Telia och hos Geojal. Hon pensionerades i Svenska kyrkan som kyrkvaktmästare i Skellefteå S:t Olovs församling.
Mina många års studier och framsteg i karriären blev för mig möjliga eftersom jag var så väl tryggad i en god och självutgivande hustrus kärlek och omsorger. Som god mor var hon ett mönster. Hon var centrum i vår familj.
I bibeln beskrivs den goda kvinnan som "den som har kraft och heder som sin klädnad och som ler mot den dag som kommer". Med råge fyllde Gerda dessa mått.
I familjen står vi nu tyngda av sorg. Själv är jag oändligt tacksam över ett långt liv av lycka och kärleksfull gemenskap men också i förtvivlan över en oersättlig förlust.
Filip Gerhardsson
***
Gerda Linnea Gerhardsson har lämnat oss.
Som litet barn tyckte jag att det värsta som kunde hända var att mamma skulle dö. Jag är evinnerligt tacksam att det dröjde så länge innan det skedde. Hon blev 91 år och nu borde det vara okej, men det känns ändå så svårt. Men tomhetskänslan är förenad med stor tacksamhet och värme. Tänk att ha haft förmånen att få växa upp med en så fantastisk mor!
Gerda bländades aldrig av pengar eller makt. Hon såg till insidan av människan utan att vara dömande. Ingen var finare eller bättre än någon annan. Hon var ingen mes och kunde ha åsikter om de hon tyckte var elaka, men hon hade ofta en förståelse och såg oftast förklaringar till varför det var som det var. Hon hade en förlåtande inställning till omgivningen. Hon ömmade för de svaga.
Mamma inordnade sig inte fullt ut i de mönster "hur-det-borde-vara" utan gjorde som hon själv tyckte. Men, hon tog alltid hänsyn och jag tror inte att hon har haft särskilt många ovänner genom åren.
Gerda var rolig, fyndig och påhittig. En busig tant begåvad med humor. Ingen människa har fått mig att skratta så hejdlöst som hon, tills man kiknade.
Ordning och reda stod inte högst upp i prioriteringslistan hos henne, men det var väl inte så lätt heller med tanke på att det alltid funnits fullt med folk runt Gerda. Hon lade energi på trevligare saker än att ha det vackraste hemmet. Rörigt var det, men rent. Det viktigaste var att alla trivdes och att alla var mätta.
Hon tyckte om att baka och att laga mat, mycket mat. Hon fixade och pysslade. Hon sydde, stickade, vävde och skapade. Hon var aldrig sysslolös. Hon älskade småbarn, blommor och djur, att läsa, lösa korsord, vara på badhuset, dansa gammeldans, resa, utöva Qigong, cykla för att nämna några av alla hennes intressen.
De sista åren blev hon dement och bodde på Haga äldrecenter. Hon behöll ändå kärnan av sitt forna jag in i det sista. Hon var lättsam, mysig, fyndig och generös. Hon kände igen oss anhöriga och var så glad och stolt att se oss när vi kom. När hon fyllde 90 och 91 år överöstes hon med blommor och de ville hon självklart dela med sig av till de andra som bodde i rummen intill, typiskt henne.
Pappa fick upp ögonen för mamma för 76 år sedan och de har hållit ihop i alla år sen dess. Blombuketten som han gav henne den 2 oktober på deras bröllopsdag stod fortfarande kvar på bordet intill sängen, när hon somnade in med sin hand i hans, den 10 oktober på morgonen.
Jag kommer att sakna världens allra bästa lilla mamma, men bära med mig så mycket positiv energi som hon har investerat i oss barn, barnbarn och barnbarnbarn.
Åsa Gerhardsson