Vi är många som med bestörtning tagit del av dödsbudet om Bengt-Urban Fransson. Han rycktes bort mitt i livet när han ännu hade så mycket att ge, bara 46 år gammal.
Mina egna första och sista kontakter med Bengt-Urban handlade om Hiroshima och protesterna mot atomvapen.
För 30 år sedan vann han, ännu som grundstadieelev i Arjeplog, en landsomfattande uppsatstävling på temat "Inga fler Hiroshima – vi vill leva i fred". Det var styvt gjort, flera tusentals elever deltog även på gymnasienivå.
Jag kommer ännu ihåg det beslutande jurymötet hur ledamöterna harangerade Bengt-Urbans uppsats, inte för att den var den mest faktaspäckade, utan för att den baserades på ett personligt ställningstagande och tydligt moraliskt engagemang. Det började med att författaren P C Jersild uttryckte sin uppskattning och omedelbart därefter ryckte med sig andra i juryn med samstämmiga omdömen – Tage Danielsson som ännu hade några månader kvar att leva, Stockholmsbiskopen Krister Stendahl, Aftonbladets chefredaktör Gunnar Fredriksson, Anna Lindh som då var SSU-ordförande, Margareta Svensson, LO:s sekreterare, tillika vice ordförande i Arbetarrörelsens fredforum …
Som norrbottning kände jag mig stolt och betecknade Bengt-Urbans insats som en av Arjeplogs största vid sidan om Klas Lestanders OS-guld i skidskytte i Squaw Valley 1960 och Einar Wallquists böcker.
Vinnarkvintetten kallades till Stockholm efter examensdagen 1985 och fick samtala med Olof Palme som berättade om sin starka personliga upplevelse av ett besök i Hiroshima några år tidigare som den så kallade Palmekommissionens ordförande och om behovet av gemensam säkerhet, inte hot och avskräckning, som förhållningssätt för civilisationens överlevnad i en tid då kalla kriget var som isigast och kapprustningen med kärnvapen mellan supermakterna USA och Sovjet gick snabbare än någonsin tidigare.
I augusti hade jag förmånen att i samband med 40-årsminnet av bomberna i Hiroshima och Nagasaki vara reseledare för vinnarna under tio dagar i Japan, varav fyra dagar i Hiroshima som stadens skolförvaltnings hedersgäster. Övriga vinnare var tjejer, som på tjejers vis gärna höll sig i en grupp för sig med smärre, men överkomliga komplikationer för mig som manlig färdledare i den begynnande medelåldern. Jag fick i min roll stöd av Bengt-Urban, och vi hann samtala en hel del på tu man hand. Hans inställning präglades av ung mogenhet och en stark känsla för solidaritet och tolerans. Man kunde redan då ana att han skulle komma att bli en politisk personlighet.
Vi ankom med samma flyg till Japan som Leonard Bernstein som skrivit en hyllningssymfoni tillägnad Hiroshima och som då för pressen om internationella kärnvapendebatten yttrade "redan för mycket prat och för litet handling". Fredsmuseets chef i staden, som själv var hibakusha det vill säga atombomsoffer, guidade oss personligen runt i museet.
Vi deltog i minnesceremonin med 50 000 andra personer på morgonen 6 augusti kl 08.15 lokal tid då bomben hade fallit. Vi gick sedan förbi Sadakos staty i fredsparken där hon står med utsträckta armar och håller i en papperstrana. Till skillnad från mig hade Bengt-Urban läst historien om Sadako och återgav den invid statyn. Sadako var född 7 januari 1943 i Hiroshima. Vid elva års ålder insjuknade hon i leukemi till följd av strålningsskador av atombomben och togs in på sjukhus. En gammal japansk legend säger att om man viker 1 000 papperstranor får man önska sig något viktigt. Sadako önskade att hon skulle bli frisk och hann vika det stipulerade antalet. Sedan önskade hon att ingen människa i världen någonsin mera skulle bli offer för atombomben, och började vika ytterligare tusen papperstranor men hann bara med 300 till innan hon avled 25 oktober 1955.
Sadako har blivit en symbol för fredstanken och motståndet mot kärnvapen. Det kunde jag på nytt erfara i månadsskiftet april–maj då jag deltog i en fredsmarsch på Manhattan i New York och efterföljande möten och minneskonsert i anslutning till FN:s översynskonferens om Ickespridningsfördraget där japaner var största utländska besökargruppen som frikostigt delade ut papperstranor till människor de mötte. Konferensen ställde sig inte heller denna gång bakom kravet om förbud mot kärnvapen, som internationella fredsrörelsen arbetar för i sin ICAN-kampanj, och lyckades inte anta en slutresolution. Kärnvapenhotet lever med andra ord vidare.
Min näst sista kontakt med Bengt-Urban var i samband med hans medverkan i seminariet "Musik och framgångsanda" i Piteå älvdal i Stockholms ABF-hus i november i fjol. Bengt-Urbans uppgift var att vid sidan om Piteås och Älvsbyns kvinnliga kommunalråd tala om de svårigheter och möjligheter som A-kommunerna, Arjeplog och Arvidsjaur, möter utifrån sina erfarenheter som kommunalråd i den förstnämnda och som opinionsbildare och politisk chefredaktör för Piteå-Tidningen.
Vid min sista kontakt med Bengt-Urban föreslog jag att han till 70-årsminnet av Hiroshimabomben 6 augusti skulle skriva en ledare riktad mot kärnvapenvansinnet. Förmodligen blev inte denna ledare skriven. Ett sätt att hylla minnet av Bengt-Urban Fransson, som jag är säker på att han skulle ha uppskattat, är om vi – var och en på sitt sätt – deltar i manifestationerna mot kärnvapen på den kommande Hiroshimadagen.
Gunnar Lassinantti, huvudsekreterare i Arbetarrörelsens fredsforum 1982–1992; därefter ansvarig för programmen fred, nedrustning och säkerhetspolitik vid Olof Palmes Internationella Center