Efter en tids sjukdom har min make, vår pappa, svärfar och farfar gått bort. Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Vi kommer alltid att älska honom. Vi kommer ihåg hans humor, skratt och hans engagemang för människor i sin närhet.
Bengt-Ivan var bara 7 år när han tillsammans med sin mamma, pappa och stora syskonskara flyttade från Tuvträsk utanför Lycksele till Västmanland. Lantbruksfastigheten i Möklinta gav familjen en möjlighet till ett rikare liv. Nyckeln var ett mer gynnsamt klimat för familjens försörjning. Hönorna på gården blev snabbt Bengt-Ivans favoriter.
Han visade tidigt intresse för sång och musik. "Jasså, vi har en sångfågel bland oss", anmärkte några skolkamrater när han höjde sin stämma lite utöver det vanliga. Den unge Bengt-Ivan tog detta som komplimanger och det var först senare som han insåg att han blivit retad och tur var väl det.
Livets bana förde honom vidare till Uppsala universitet där han bland annat läste franska, engelska, tyska och latin. Han berättade ofta om studentlivet i Uppsala och hur nationsfester, sång och musik, samt kostym med slips på tentamen var en del av vardagen (och speciellt klädseln beskrevs som en framgångsfaktor i det akademiska livet). Med franska i bagaget åkte också Bengt-Ivan till Nice för universitetsstudier på franska Rivieran.
Han flyttade till Bollnäs för sitt första lärarjobb. Träffade Anna-Lis. Dom gifte sig (1969) och rätt snart byttes mammas "bubbla" mot en Renault 16 eftersom Ola och Hans föddes med några års mellanrum. Med den försörjningsbördan krävdes ett fast jobb. Valet stod mellan Hoting, Hofors och Burträsk och vis som han var valde han Björnåkersskolan, Burträsk. Vi älskar honom för det (också). Han skulle komma att undervisa många Burträskungdomar genom åren. Åtminstone under bröderna Henfridssons tid på Björnåkersskolan var klassrum 19 hans borg. Han var lärare länge. Efter några decenniers lärartjänstgöring kände sig dock Bengt-Ivan alltmer sugen att ägna mer tid åt sång och musik. Kantorsjobbet i Burträsk kyrka blev ledigt och han tog steget. Alltsedan Gudrun Zethelius släppte in honom i kyrkan för att spela orgel, först med tvekan sedan med glädje, har kyrkan varit ett andra hem för honom. Uppe på orgelläktaren har Bengt-Ivan spenderat många timmar. De gånger som Bengt-Ivan inte spelat på bröllop eller begravning, har det varit musikelever eller träning för kommande konserter. Musik var (nästan) allt! Vad gäller musik var han också engagerad i sång och musik i Ånäsets Filadelfiaförsamling.
Språkmässigt var tyskan hans hem. Han älskade att vidareutveckla sina språkfärdigheter genom hemmaträning, resor till Tyskland, samt praktik när chansen gavs. Pappa gillade trädgårdsarbete, vilket varit tydligt i såväl Burträsk som Tångböle. Men, musiker till trots, hade han ingen speluppfattning vad gäller fotboll. Manualer, stämmor, pedaler, pipor, huvudverk, traktur och reläer gick inte att översätta till fotbollen. Detta var tydligt för den som såg en match tillsammans med Bengt-Ivan.
Bengt-Ivan hade en härlig personlighet. Han gillade att berätta historier, ibland väl mycket. Han erbjöd en trygg hamn samt gav tydligt stöd till sina familjemedlemmar att forma sina egna liv. Han hade också en god förmåga att lyssna i individuella samtal. Vi saknar honom oerhört mycket.
Anna-Lis, Hans, Maria, Pelle, Lisa, Ola, Pia, Theo och Norah
* * *
Min bäste vän är död! Den 2 december, i sin egen säng, med sin älskade hustru och mig vid sin sida fick han sluta. Mätt på livet.
En gigant som pedagog, och redan som 5-åring hade han klart för sig: Lärare skulle han bli.
Många är vi som fått ynnesten att ta del av hans förmåga att lära ut framför allt inom språk och musik. Det gick inte att ta miste på hans brinnande längtan att förmedla kunskap.
Sommaren 1973 lämnade han Bollnäs med sin lilla familj med Anna-Lis, Ola (3 år) och Hans (3 månader) för att tillträda en tjänst som språklärare i Burträsk. Burträsk blev han sedan trogen resten av livet.
Han tog sig med entusiasm an Filadelfiakören ”Sångarna” och många är vi som förhäxats av hans förmåga att ”se just mig” i den stora kören. Med små, men distinkta rörelser fick han oss dit han ville.
Varje måndag körde han 10 mil tur och retur till Robertsfors där han undervisade i orgelspel flera timmar, för att sedan avsluta kvällen med dirigentkurs. Sex av hans orgelelever drev han vidare till kantorer.
Fredagar gjorde han samma resa till Robertsfors respektive Ånäset på sångövning. Frun och de små barnen fick åka med. Ola och Hans studerade glatt Kalle Anka och Teknikens Värld utan knot så länge övningen pågick.
En höjdare för oss i kören var när Bengt-Ivan lät oss öva in ett antal specialskrivna sånger till nya bibelöversättningen. Vi fick åka runt i övre Norrland och sjunga tillsammans med en skådespelerska som läste valda delar ur NT -81 och en sångsolist med ackompanjör.
Tio år fick jag också stå sida vid sida med Bengt-Ivan som kantor i Bygdsiljum och han i Burträsk. Under den tiden fick vi också åka på ett flertal inspirationsveckor till Lübeck, Berlin och München och lyssna på orgelkonserter, tack vare Burträsks underbara församling.
Varje sommar fick jag följa med Bengt-Ivan på ”pärsättar- och rekreationsvecka” till Årefjällen och först bo i Anna-Lis föräldrahem och sedermera i deras fina fritidshus. Enda nackdelen med detta var nog att jag ökade i vikt efter en vecka med Bengt-Ivan som kock!
Detta var bara en bråkdel av vad jag fick vara med om i Bengt-Ivans sällskap.
Jag är tacksam för att Anna-Lis ”lånade ut” sin käre make. Det har betytt ofantligt!
Nisse, vän och vapendragare