Barbro Marklund – knivskarp in i det allra sista – har, nyss fyllda 85 år, lämnat oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Barbro föddes i Drängsmark 1933 som tredje barn till Johan och Elin Lundgren, född Brännström. Redan 1945 avled fadern vid 67-års ålder.
Efter genomgången folkskola kom Barbro, med äldste brodern Lasse som närmaste förebild, att läsa in realexamen vid Solviks folkhögskola. Därefter följde treårigt realgymnasium i Skellefteå.
Sista terminen i gymnasiet, i mars 1954, deltog Barbro vid en återträff för tidigare solvikselever. Där träffade hon en ung folkskollärare från Lövsele, Stig Marklund (1929-2016), som kom att bli hennes livskamrat.
Efter gymnasiet följde tvåårigt folkskolelärarseminarium i Umeå, sedan giftermål sommaren 1956 och strax därpå flytt till Uppsala där maken Stig inledde teologistudier och Barbro prövade krafterna på vanartiga 12-åringar.
I januari 1960 föddes första barnet, dottern Berit, och efter makens prästvigning i maj, gick det diminutiva flyttlasset till Holmön. I och med makens tjänst där, som landets siste skolpräst, i äldre mening, blev Barbro prästfru, en uppgift hon gjorde till en heltidssyssla i bästa mening, bland annat ledde hon kyrkokören, men främst gjorde hon vänner för livet, och stjärngossevandringar och möhippor förgyllde åren medan stormens lurar skallade.
Den reumatism som debuterat redan i 22-årsåldern blev uttalat värre under åren på Holmön, där Barbro födde tvillingsönerna Erik och Einar 1963 och på så vis gjorde att den krympande befolkningen på ön faktiskt steg det året.1966 flyttade den unga prästfamiljen till Botsmark där maken hade fått tjänst som komminister.
Höstterminen 1971 tillbringade familjen i Jerusalem där maken ägnade sig åt studier av bibelhebreiska vid Svenska Teologiska Institutet och Barbro bedrev hemundervisning för barnen, hennes sista insats som folkskollärarinna, även om skolformen hade bytt namn till mellanstadium.
1972 gick flytten till Bjurholm där maken blivit kyrkoherde, vilket han var fram till sin pensionering 1994. Inom församlingsarbetet ägnade sig Barbro åt kyrkans barngrupper där de så kallade ”miniorerna” blev hennes särskilda favoriter.
Utanför kyrkans ramar var konstnärligt skapande något som Barbro fann stor glädje i. En kamratkrets med det gemensamma intresset kallade sig – utan anknytning till Första Mosebok – ”Skapargruppen”.Under tiden i Botsmark lät sig helnykteristerna Barbro och Stig värvas till Blå Bandet, och även där fann hon vänner för livet.I Bjurholm ägnade Barbro även en hel del av sin kraft åt Röda korset, och uppgiften som ordförande skildes hon från först efter många år.
Som reumatiker kom Barbro att umgås inom Reumatikerföreningen, och där fann hon andra mycket goda vänner – inte minst i Vännäs dit flyttlasset gick efter makens pensionering. Barbro hade också nöjet att som undervisningspatient få hjälpa läkarkandidater att lära sig handens alla småben!
Livet igenom var Barbro en flitig bokläsare och när ögonen svek gick hon över till talböcker. I en intervju för några år sedan tipsade hon om sina böcker genom att låta publicera sin lånelista, som verkligen var lång som en arm. Hennes favoritförfattare var många, bland annat Torgny Lindgren och Selma Lagerlöf.
Sin sista dag i livet sa Barbro: ”Jag är förberedd för allt, så det finns inget att oroa sig för” och det var nog hennes motto hela tiden!
Barnen genom Erik Marklund