Den 1 december 1949 föddes vår mamma som det sista och sjätte barnet i familjen Båvik.
Hon växte upp i vackra Strömsholm där hästar, moppar och Caféet Markan upptog mycket av hennes tid.
När det var dags att flytta hemifrån och försörja sig själv jobbade hon i Västerås på barninfektion. Erfarenheterna därifrån bar hon med sig hela livet och hon berättade gärna hur det var.
Mamma var inte rädd av sig utan på sextiotalet begav hon sig under en kortare period till Österrike för att jobba som barnflicka. Tyvärr tog pengarna hon fått för hemresan slut så hennes snälla mamma och pappa var där och hjälpte henne.
Mamma träffade vår pappa Sten 1968 och de flyttade ihop på Gråsparvsvägen i Västerås. De var aldrig oroliga för vad folk skulle tycka om deras samboskap utan giftermål.
Första barnet, Malin, kom 1970 och under den tiden bodde de i posthuset i Munktorp.
Den 27/2 1971 kom dagen då de gifte sig och vår morfar och farmor var speciellt glada över det. Mormor brydde sig inte det minsta över att de fått barn innan giftermål. Resan i livet med pappa fortsatte med flyttar hit och dit och fler barn gjorde entré. 1972 föddes en son som tyvärr dog fyra dagar efter födseln. Doktorn tyckte att mamma skulle stanna på BB men hon skrev ut sig själv, mot doktorns inrådan, för att vara med Jonas som han döptes till.
1974 föddes Sara då familjen flyttat och nu bodde på en verkstad i Munktorp där golvet lutade så mycket att det inte gick att fylla en filtallrik till brädden utan att det rann över.
Därefter hann vi bo i Surahammar ett tag.
1976 föddes Stefan och då bodde vi i Munktorp.
Ett år senare, 1977, tog de på sig nästa utmaning med att bygga ett eget hus i Munktorp. Här bodde vi ett tag till 1979 då kosan styrde oss till Dingtuna och där njöt vi alla av bad i poolen och frukt från både plommon och päronträd.
På våren 1982 föddes Anna och på sommaren drogs lasset mot Norrland, närmare bestämt Vallen.
När flyttlasset gick körde mamma vår tvåtakts-Saab och brassade iväg norrut barfota. Kontrasterna mellan Dingtuna och Vallen var stora. Nu bodde vi på landet och hade nästan inga grannar och inga gatlyktor, däremot en himla massa mygg. Mamma njöt i fulla drag. Här startade nästa etapp i vårt liv, nämligen som månskensbönder. Otaliga är de djur som vi har haft förmånen att få ta hand om. Men inte alla djur har stannat där de ska, utan de gjorde gärna utflykter till exempelvis grannen eller till stenbron. Mamma och pappa har fått hämta hem både hundar, tjurkalvar, sugga och griskultingar eller fåglar av olika slag som provat sina vingar utanför vår gård. Det har gett oss många skratt och gråa hår. Vi har fått vara med om att sköta ett djur i början av dess liv till slakt till tillvaratagandet av det värdefulla köttet.
Vi har plockat bär och saftat/syltat, vi har gjort egen korv och bakat eget bröd. Mjölken vi växte upp på kom direkt från bonden, så knappt några halvfabrikat kom i vår väg. När vi skulle plocka potatis eller palla ved fick vi givetvis betalt. Dock blev ingen av oss rik på det då betalningen för potatisplockandet låg på 50 öre per hink.
Mamma har alltid älskat att sy, väva och brodera. Otaliga är de klädesplagg hon sydde till oss barn och hon fortsatte även när barnbarnen kom. Många i vår omgivning har haft turen att fått ta del av de filtar och plädar hon skapat för att välkomna ett nytt litet barn. Detta lever vidare i oss alla.
Efter att vi barn vuxit upp och flyttat hemifrån började mamma och pappa med att resa till alla möjliga platser i världen. Den första gemensamma resan gjorde vi alla till Madeira 1999 och då var vi tolv personer. I dag har vi vuxit till en skara om 20.
2001 flyttade mamma och pappa till en annan del av Vallen som heter Finnmoran, då de ville ha ett mindre boende och 2011 tog de nästa steg och flyttade till Burträsk. Där rotade de sig snabbt med fina grannar och trevlig miljö. Här bor även två av barnen och deras familjer vilket var otroligt värdefullt för mamma.
Under årens lopp har mamma och pappa haft mycket kul i både husvagn och husbil vilket de delat med goda vänner och släkt. Det har också varit en stor lycka för mamma att hon fått kontakt med sina syskon på senare år.
Mamma sörjs närmast av pappa, oss barn med respektive och alla hennes barnbarn.
Familjen