Aina Bohman, Piteå, som skulle ha fyllt 88 under våren, har lämnat oss efter en kort tids sjukdom. Hon har, fram till helt nyligen, tillhört de aktiva damerna i Piteå med föreningsmöten, varmbad och dagliga bilturer i den metallicblå Berlingon.
Direkt efter skolan arbetade hon inom familjen i Bjurvattnet där föräldrarna Agda (född Åström i Tjappsåive) och William Eriksson fanns, liksom den drygt ett år yngre brodern Assar, innan han flyttade ut, och under några år en bullersam och kär farfar, JE ”Stor-Erik” Eriksson.
Under ett antal somrar, under Ainas uppväxt, flyttade hela familjen till orter där Bolidenbolaget lät utföra provborrningar. Pappa William arbetade som diamantborrare och Agda och andra hustrur kockade vid behov och assisterade. Aina växte upp med mycket friluftsliv, med en mor som tidigt åkte skidor, vilket inte var så vanligt, och kom från en familj med många självständiga kvinnor.
När Aina träffade sin blivande make, Rolf Bohman, och de gifte sig som 21-åringar, etablerade de sig i Jörn, i eget hus, samtidigt som Rolf övertog en taxirörelse och sedan bedrev annan verksamhet. Beslutet var, utifrån sett, sannolikt inte helt okomplicerat då hemmet i Bjurvattnet därmed upplöstes och den då rullstolsburna modern, just fyllda 40, fick vårdplats i Jörn och fadern en lägenhet i närheten.
För praktiska frågor i det lilla familjeföretaget var Aina ansvarig och förde välbevarad matrikel, med en handstil som varit lika vacker i alla år, över bilskoleelevers tidsbokningar, namn och provresultat. Under samma tid kom enda dottern till världen.
Med vikande befolkningsunderlag i Jörn, flyttade familjen i början av 60-talet till Piteå. Aina kom då att arbeta heltid med kontorsarbete i familjeföretaget med bilskola och biluthyrning fram till slutet av 70-talet då verksamheten fick avvecklas. Efter något års uppehåll fann Aina ny inspiration och sin nya plats vid Piteå Museum där hon jobbade fram till sin pensionering. Hon uppskattade arbetet med färgstarka arbetskamrater, utställningar och gamla prylar i museets samlingar. Samtidigt kunde hon titulera sig mormor till sitt enda barnbarn.
Vid 57 års ålder träffade hon Arne Wikander i Öjebyn, som skulle bli hennes livskamrat och särbo i 30 år. Det ledde henne till Holmön, en plats hon först då kom att lära känna och uppskatta. Arnes bortgång under det gångna året blev mer tärande än hon hade föreställt sig. Oräkneliga är de konserter, föredrag, möten och föreningsträffar som de under senare år besökt tillsammans.
Hemmaplan har varit Ainas favoritplats där hon självständigt och pragmatiskt löst uppgifter, inom ramen för en inte särskilt vidlyftig pension.
Aina fick möjlighet att vara hemma fram till kort tid innan hon somnade in. Vi är tacksamma för att hemtjänsten under en dryg månad gjort vad den kunnat för att ge den självständiga och mot slutet spröda damen lite handtag här och där.
Familjen genom Anna-Karin