Oxveckorna, som de här veckorna i januari och februari ibland kallas, har så länge jag kan minnas fått mig att ifrågasätta mina förmödrars och förfäders förstånd. Hur tänkte egentligen de här människorna som uppenbarligen, någonstans längs vägen, tog beslutet att skapa en vardag och ett liv så här långt upp i Sverige: ”Åh så mysigt att nästan frysa ihjäl under ett halvår? Dessutom jättemörkt under en jättelång tid, perfekt! Här bosätter vi oss för alltid!” Mest troligt var det så att de tog sitt pick och pack och bestämde sig för att bosätta sig här under en ljus och ljummen junikväll och var lite lagom dåligt insatta i resten. Eller? Kanske var det något speciellt med Skellefteå, redan från start? Något som ändå gjorde det värt att stå ut med kalla fötter, nariga händer, förfrusna kinder och allmänna och jämna plågor under en stor del av året?
När jag läser lite förstrött i Hembygdsföreningens årsbok från Västerbotten, anno 1945 hittar jag tecken på att det jag påstår stämmer. Här framkommer vittnesmål om att folk rom reser till Skellefteå redan på 1800-talet drabbas av såväl aktning som förundran över traktens skönhet och, inte att förringa, umgänget med de tydligen otroligt trevliga Skellefteborna.
Till exempel intygar, enligt årsboken, en mycket vittnesgill bedömare om att i Skellefteå där ser man ”ett liv, en rörelse och en idoghet som ofta icke finnes i den södra, folkrikaste delen av riket.” Eller som en annan besökare av vintermarknaden år 1825 konstaterar, här i Skellefteå så fann han sig helt plötsligt omgiven av både sorlande liv och festligheter av alla de slag, dessutom av en sådan allmän älskvärdhet hos de människor han mötte att han helt enkelt bestämde sig att stanna några veckor extra innan återresan till Stockholm.
Ja men hör ni där ser man! Då var det konstaterat, och det är faktiskt inte skrytsamt att återge det någon annan sagt.
När jag tänker på de här sakerna känns det helt plötsligt lite lättare att uthärda och överleva de, enligt mig, värsta månaderna på året. Dessutom så blir det nu ljusare och ljusare för varje dag. Snart kan vi sitta tillsammans med en massa trevliga människor i en snödriva, grilla korv, och njuta av solens första värmande strålar mot kinden. Tillsammans står vi ut.