Ett. En tredagars i Stockholm. Min vana trogen sökte blicken kontakt med alla mötande människor efter ett bekant ansikte. En ofrivillig hobby som mest brukar ge tendenser till huvudvärk. Jag säger tendenser eftersom jag nog aldrig haft huvudvärk. Inte vad jag minns iallafall. Och naturligtvis stöter man inte på bekanta så ofta att det ens är värt att hålla utkik. Inte ens ofrivilligt. Men så. En administratör på ett utbildningsföretag i Stockholm där jag gick en kurs 2013. Vi har inte setts eller pratats vid sedan dess men mitt på övergångsstället möts våra blickar och vi delar några ord. Hennes kusin heter Uje. Vi fortsätter åt motsatta håll när bilarna kommer. Påminner mig själv om att vinsten är som närmast precis när man funderar på att ge upp.
Två. Jag har bestämt blivit tunnare. Kollegor utifrån landet som jag inte sett i helfigur på ett par pandemiår gör mig uppmärksam på detta. Kontrollväger mig och inser att det saknas närmare femton kilo sedan sist. Och det var nog goda två år sedan sist jag vägde mig.
Tittar på några år gamla bilder och ser att jag, då, fyllde ut tröjan jag har på mig idag betydligt mer. Trodde mest att kläderna tappat sin stretch och fastnat i ytterläget. Påminner mig själv om att fortsätta intrimningen av träningsrutinerna eftersom det betyder mycket för både kropp och knopp. Och köpa lite nya kläder.
Tre. Eftersom jag jobbar en hel del i Norrbotten så blir det en hel del hockeytråkningar för tillfället. Frågor om hur det känns nu när Luleå fortfarande spelar medan vi inte gör det. Ja, och hur känns det då? Brukar svara att det är verkligen skittråkigt att världens bästa AIK inte är med när det hela ska avgöras. Att vi har blivit bortskämda med totalhockey och finalgaranti i stan. Att jag saknar valborgsmatcherna.
Hur det går för gänget i norr tycker jag är ointressant. Faktiskt helt ointressant. Kanhända någon tycker det är en mogen inställning? Kan lova att jag inte har samma tankar om laget vi hittar ungefär lika långt söderut efter E4 istället för norrut. En bra dag vinner AIK och de förlorar. Det lärde jag mig som ung och när jag tänker på det gäller det nog fortfarande. Men Luleå väcker inte sådana känslor. Där kan man ha lamporna tända under uppvärmningen.
Påminner mig själv om att behålla fokus på mitt och det jag själv kan påverka. Inte jämföras med andra, bara sig själv. Följa det jag gillar och låta det andra bara vara.
Annars kanske man understundom upptäcka att man blir lika glad av att se någon annan förlora som att själv vinna.