Dokumentären om Einár lämnar mig inte oberörd, utan den cirklar runt i mitt medvetande under rätt lång tid efteråt. Någon tittar in i kameran och säger att ju bättre det gick för Einár, desto sämre gick det för Nils och formuleringen fastnar och orden stannar kvar. Det var ju så det var, den stora framgången födde Einár, men dödade Nils och kvar fanns konsekvensen av att bli någon, vara någon och ses och synas så mycket att man till sist inte längre finns. Dokumentären berör mig när den berättar på ett balanserat sätt om människor som irriterar sig och skor sig på en fartblind nittonåring som inte fick bli tjugo år.
Några veckor senare så sträckser vi en serie om opioidkrisen i USA. Dopesick är den sanna historien om ett läkemedelsföretag som ville sälja mer och öka mest och på det viset bidrog till oerhört många döda och levande döda. Jag ser och googlar sedan för att se om allt verkligen hänt på riktigt, om det verkligen finns och har funnits sådana människor som med öppna ögon skott sig på smärta och olyckor. Det gör det.
Jag ser många dokumentärer den här evighetslånga månaden, det är Ukraina och Zelenskyj och det är cynism, jagjagjag och hot om intrång, avgång och osäker utgång. Utanför är det januari och jag går med broddar till jobbet och det är ryska båtar utanför Gotland och det är pandemi med allt vad det innebär. Det är inte muntert, det är det inte.
Men så händer det. Jag ser hopp och jag ser ljus och det gör jag i en dokumentär om grottkatastrofen i Thailand. Ett fotbollslag blir instängda i ett kringelikrokigt grottsystem och en hel värld sluter upp för att få ut dem. Vi vet alla att det gick bra och i dokumentären berättas det om varför. Det är envishet som gör gott, det är kloka huvuden som slås ihop och det är kroppar som jobbar på ett sätt som flyttar gränser och samtidigt förenar människor, kulturer och länder.
I en värld av mörka krafter och regntunga moln mår jag gott av solsken och ljusa tankar. Det är så lätt att gå ner sig i känslan av att allt håller på att haverera och då är det fint att få lägga nästan två timmar på en solskenshistoria som utspelar sig i ett ösregn. Nu känns det så mycket lättare att hantera allt depp som jag fyllt mitt huvud och mitt tittande med under en månad som aldrig verkar ta slut.