Innerligt tacksam över att inte vara tjugo – längre

På mitt körkort står det att jag är född 1978. Det stämmer väldigt bra det och man kan konstatera att jag inte är 20 år längre utan i stället 45. Hur gick det till?

”På mitt körkort står det att jag är född 1978”, skriver krönikören.

”På mitt körkort står det att jag är född 1978”, skriver krönikören.

Foto: Erik Simander/TT

Krönika2023-08-07 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Min tjugonde födelsedag firade jag i grå kostymbyxor och svart topp, köpta på MQ. Jag var student på lärarutbildningen och det var hemmafest med tårta, Kopparbergs cider samt en stärkande promenad från lägenheten på Anderstorp till kön utanför Underbar. Jag hade en sambo som inte följde med ut eftersom han behövde gå och lägga sig i stället. Jag minns inget speciellt från utekvällen men jag antar att jag, som alla utekvällar, stod på dansgolvet från ankomst till hemgång. Jag älskade att dansa och såg väldigt lite mening med att göra något annat när man gick ut på lokal. Så jag dansade, tränade, pluggade, jobbade extra inom vården och försökte orientera mig i vuxenvärlden som unga människor gör. 

”Vilken drömtillvaro det var!” säger jämnåriga ibland när de här avlägsna åren kommer på tal. ”Tänk att vara ung igen!” Och jag, jag minns mitt tjugoåriga liv och ryser av obehag. Oron för att få det att gå ihop ekonomiskt som student. Man har olika mycket uppbackning hemifrån och jag hade när det kom till ekonomi ingen alls. Funderingarna på om man valt rätt yrkesliv. Skulle jag bli lärare eller borde jag i stället bli sjuksköterska? Oro över att vara nog bra, nog söt, nog smal, nog trevlig, en tillräckligt bra kompis och kanske min allra, allra största hemliga skräck som jag inte vågade andas om till någon; oron över att kanske inte kunna bli mamma. Samtidigt var jag hysteriskt rädd för att bli gravid under studierna eftersom jag trodde att då var allt kört och min chans till högre studier över och förbi. FÖR EVIGT!!! Det fanns så väldigt många saker att oroa sig för och jag la alldeles för mycket tid på att göra just det. 

Min fyrtiofemte födelsedag firades lite i förbifarten en helt vanlig tisdag som egentligen mest kretsade runt att min dotter varit i Umeå hos en specialist för att undersöka sin strejkande rygg. Vi åt tårta och min son hade ritat ett fint kort som var så där fantastiskt gulligt felaktigt avstavat så föräldrahjärtat smälte. Så jo, jag fick en familj. Två barn och en man som jag inte ens visste fanns när jag var 20 år. Vi möttes när jag var 26 år och hade bestämt mig för att aldrig mer skulle investera i en relation till någon annan. Sen hände livet och nu sitter jag här med en tillvaro som jag inte ens vågades hoppas på när jag var 20 år. Huslån, pensionsval, bråk med tonåringen, mys med tioåringen, skratt och samtal med mannen, arbetspendling till arbete inom yrket jag en gång valde för så länge sedan och tusen aktiviteter som barnen ska skjutsas till. Och lyckligare än jag någonsin trodde att jag skulle kunna bli. Livet har inte varit så lätt alla gånger. Ibland har jag levt från andetag till andetag för att det varit det enda alternativet. Men sen har det också varit alla ögonblick som för evigt etsat sig fast i min själ då allt flutit samman till en helhet där allt som hänt haft sammanhang, mening och mål. 

Man är ju inte 20 år längre och det är jag så innerligt tacksam över. Mitt tjugoåriga jag var en väldigt vacker ung kvinna vilket var helt bortkastat för jag tyckte att jag var ful och tjock. Mitt fyrtiofemåriga jag är rynkig, har grått hår och kommer aldrig någonsin försöka gå ner i vikt för att duga. Jag känner mina värderingar och har lärt mig vilka omständigheter och projekt som får mig att blomstra och vilka saker jag nogsamt ska undvika. Tack Livet!