Jag har svårt att gå in på kvällen när solen fortfarande värmer men luften är svalare och lättare att andas. Mina gurkplantor har skjutit i höjden, pionen har knoppar och blommor och äppelblommornas blad har lagt sig i drivor på gräset. Det är en tid att njuta av och en tid att leva i nuet.
Men, sommaren är så nyckfullt kort. Det är precis som författaren Caj Kajenn Lundgren skrev om den första juni: ”Var glad min själ åt vad du har, nu har du hundra sommardar och denna är den första”.
Men det är inte den första dagen idag. Det är den tjugosjätte dagen och jag försöker mota paniken i grind. Den svenska sommaren är den bästa dagen på hela året, säger lustigkurren och jag fnissar lite krampaktigt hö hö hö. Men, visst ligger det något i det. Hösten och vintern är lång och varje försommar funderar jag över hur vi lyckas överleva mörkret år efter år.
Jag har i alla år vägrat att läsa sommarföljetongen som varit i Norran. Inte för att romanerna varit dåliga eller ej tilltalat mig, utan för att det längst upp alltid har stått hur många avsnitt det är kvar av följetongen och sista datumet har oftast sammanfallit med min sista semesterdag.
På samma sätt pustar och frustar jag när barnen envisas med att fråga vilken dag det är, vilket datum och hur många dagar det är kvar av sommarlovet. Lev i nuet och njut vill jag vråla, men i stället så sätter min semesterhjärna fart och jag räknar i det tysta ut hur många dagar det är kvar av ledighet och förhoppningsvis värme.
”Giv noga akt på var du står i morgon blir med ens igår det går så fort att vandra” står det i nästa strof i Lundgrens dikt och jag skriver under på detta.
Förra sommaren försvann i ett nafs. Det var en sommar fylld av oro och sorg och trots att vi fyllde dagarna med bad och strand och glass och tjafs och skratt, så låg det ett lock av spänning över hela sommaren. I år hör och läser jag om människors frustration över att inte kunna resa och umgås som vanligt och jag känner djupt och innerligt att jag är fullkomligt nöjd över att bara vara.
Inombords läser jag tyst den sista raden i dikten: ”Lägg märke till att vad du får är hundra sommardar per år i morgon är den andra”. Eller så är det den tjugosjunde. Eller kanske en annan siffra? För vem räknar antalet sommardagar, egentligen?