Jag halvlåg i baksätet utan säkerhetsbälte mellan mina systrar och pillrade med deras långa och fina naglar och gnällde med jämna mellanrum att jag inte hade något att göra. När vi närmade oss Ostvik var det dags för paus och utanför den nu nerlagda kiosken vid E4:an har det inmundigats glass och i synnerligen sällsynta fall en godisklubba eller ett 50-öres tuggummi.
Sommaren 1986 var det än en gång dags att åka för att hälsa på farmor och kusinerna i Brännäs och den här resan skulle bli annorlunda. Innan det var dags att åka sa mina föräldrar att idag skulle vi alla ta på oss säkerhetsbälte och jag förstod ingenting. Jag var ju van att ligga i baksätet och mina systrar brukade hänga mellan förarsätena, men just idag, den 1 juli 1986, skulle polisen tydligen kontrollera att alla passagerare i baksätet på bilarna var fastspända.
Svettigt, trångt och med en klaustrofobisk känsla i kroppen satt vi tre flickor fastspända i baksätet på mammas och pappas gråa Ford och när vi rullade ut på E4:an hände det som pappa förvarnat om. Polisen stannade alla bilar och en glad poliskonstapel stack in huvudet för att kontrollera att alla satt fast och när det konstaterats att vi lydde lag och ordning fick alla barn en Festis och en Piggelin. Dagen till ära fick drycken och glassen ätas inne i bilen och sockerstinna barn stod ut med hela den långa resan i ett svep.
Jag vågar nog påstå att det var en engångsföreteelse. Redan på vägen hem hängde bilbältet löst vid sidan av oss. Jag sov förmodligen liggandes över mina systrar i baksätet och det var inte mer med det.
Detsamma gällde när jag cyklade med kompisar. Jag hade ingen cykelhjälm och det hade inte majoriteten av ungarna i grannskapet heller. Min bästa vän hade dock en rosa frigolithjälm med bamsetryck, som nog inte skulle bidra till något större skydd vid fall, och en av grannarna kallade henne groda när hon hade på sig hjälmen. Hjälmar vad trams och bilbälten slams, men vi överlevde tack och lov.
1986, året då jag var fem, hjälmar gjorde att barn kallades grodor och en resa på nio mil tog en evighet. Nu är jag 39 år och mina barn vet ingenting annat än att det är en självklarhet med bälte i bilen och hjälm på huvudet när de cyklar. Men, en bilresa på nio mil tar fortfarande en timme och en evighet.