Inne är det också kallt. Barnen springer runt barfota i full fart och maken pustar och frustar över min klagan. ”Det är inte kallt säger han” och lufsar vidare inne i huset. ”Inte kallt?” Tänker jag och spanar in den bärbara termometern. Den visar 20 grader och det är då, enligt mig, ingen värme att tala om, men vi verkar ha olika inbyggda termostater i kroppen.
Så länge värmen i huset överstiger just 20 grader anser resten av familjen att min klagan är överdriven, men jag har hittat ett knep att få min åsikt att vinnande. Om jag flyttar termometern från hyllan där den praktfullt ligger och lägger den på en av köksstolarna så sjunker siffrorna direkt ett steg.
Titta här! Hojtar jag skadeglatt för mig själv och skickar en bild till maken som inte är hemma. Nu är det kallt på riktigt och maken responderar direkt att jag väl få hämta in mer ved och elda upp temperaturen. Luftvärmepumpen som sitter ful som stryk på vår vägg har passerat bäst före datum och protesterar vilt när tempen sjunker. Jag förstår den till fullo, jag protesterar ju som bekant minst lika högt, så det är bara att klä på sig tusen lager med ytterkläder och hämta ved i vedförrådet för att göra ännu en brasa.
Grannarna måste fundera på vem det är som spyr ut rök från skorstenen under vinterhalvåret och jag kan med glädje meddela att det är familjen längst in i kvarteret. Morgon, middag, kväll eldas det och det är visserligen mysigt med brinnande eld, men luften är kruttorr, näsorna frasar sönder och jag och luftvärmepumpen gnäller värre än osmorda gångjärn. I sovrummet ligger jag med dubbla täcken och värmedyna och håller tummarna för att jag ska överleva natten. Sömnen må vara bättre i svala utrymmen, men jag vill inte riskera att tvingas kliva upp utan morgonrock nära till hands.
Jag föddes mitt i det smällkalla februari, men jag föddes sannerligen inte in i någon kärlek till kyla. Nej, någon älskare av vinterhalvårets kyla är jag icket och i år känns det som att kylan trängt in i själen på mig. Mörkret må ha börjat vika undan och det finns hopp om liv, men som jag längtar efter att känna gräs under tassarna och se fräknar på näsan. När solen värmer mig och svetten rinner mår jag som bäst, då tinar min frusna själ.