Det är mitt i sommaren och Norrbottens inland har kanske aldrig varit finare. När vi svänger in i det lilla samhället som jag hört så mycket om så pratar jag med henne, hon som har sina rötter här. Hon berättar hur vi ska köra och när vi kör in på den lilla skogsvägen står hon där och väntar på oss. Huset i gläntan är rött och litet och inte alls som jag föreställt mig, men här har han bott och här har hon varit flera gånger under alla de år som vi haft varandra i varandras liv.
Han var hennes farbror och i det lilla huset växte han och hennes pappa och deras syskon upp. Vi sitter på den nötta trätrappan och solen skiner på oss och jag säger att det är fint att tänka att just här har de suttit och kanske skalat potatis eller bara tagit en paus i ett liv som såg helt annorlunda ut än vårt.
Vi går en trappa upp i det lilla huset. De bruna väggarna är täckta av små spännande saker och det är lågt i tak och jag har svårt att få ihop bilden av hennes farbror i det här huset. Han dök ofta upp i Byske, välklädd och världsvan, under de år som jag och hon var med varandra jämt. Han arbetade som säljare och svängde in med bilen framför det vita huset, alltid med någon present och med ett glatt leende och rolig dialekt. Han var en naturlig del av hennes liv, även om hans fasta punkt var det lilla huset i Norrbottens inland där vi nu befinner oss.
Idag är han borta och allt hans är numera deras. Vi står där på övervåningen och tittar på resterna av ett liv och jag kan inte sluta förvånas över hur hans hem berättar en annan historia än den som jag trodde att jag visste om. Jag ställer tillbaka det svartvita fotot på den kantstötta byrån och i trappen ner säger hon att han var konferencier vid det där tillfället då Chippendales kom på besök.
Jag lägger ytterligare en pusselbit till historien om denna spännande man och säger att visst borde man skriva ner hans historia, han som kom härifrån och som åkte iväg, men som alltid kom tillbaka.
Både jag och hon vet att hans historia kommer, liksom många andras livsberättelser, aldrig att skrivas ner utan bara få leva vidare likt berättelser vid en lägereld. Men när allt som nu är deras snart kommer att vara någon annans, är jag så glad över att ha fått se den lilla orten där hennes rötter alltid kommer att finnas.