Några år senare när jag var åtta år hamnade jag i en skola i ett litet samhälle i Västerbotten. Jag minns att jag max kunde peka ut två andra personer i skolan som var av annan bakgrund, och de hade bott i samhället hela sitt liv.
Jag berättade stolt om mitt andra hemland Tunisien, som jag brukade spendera somrarna i och där jag dessutom hade gått i förskola under sex månaders tid.
Frågorna jag fick av mina skolkamrater var laddade med sarkasm. ”Brukade du rida på kameler till skolan? Kommer dina föräldrar att gifta bort dig när du blir äldre?” Jag skrattade bort alla konstiga frågor då det var mycket enklare än att visa hur mycket de påverkade mig. Jag insåg snabbt att jag kom undan bättre genom att undvika samtalsämnen om mitt förflutna och så började skammen jag kände gentemot min egen härkomst.
Kommentarerna och frågorna slutade tyvärr inte där. Till lunch fick jag ofta annan mat då jag inte åt griskött. Mina klasskamrater brukade avundsjukt titta på när köket serverade mig pannkakor medan de fick blodpudding – detta ledde till konspirationer om orättvisa. ”Hon kan ju äta griskött, hon är inte allergisk. Hon borde inte få godare mat än oss.” Att försöka förklara en religiös bakgrund för skolkamrater i mellanstadiet var allt annat än enkelt.
När jag började högstadiet hade jag blivit van vid att vara ”halv-araben”. Jag hade vid det här laget framförallt en bästa vän som förstod och stod upp för mig och det gjorde all skillnad för mig. Självkänslan hade dock börjat sjunka. Jag var inte längre stolt över att vara halvtunis och det märktes i det otroligt bleka pudret jag gömde min vanliga hudfärg bakom.
Det märktes i min fanatiska vilja att bli mer ljushårig och mamma fick bleka slingor i mitt hår varannan månad. Jag trodde att jag hade börjat bli mer accepterad som en svensk till dagen en tjej i min klass kombinerade ordet ”rabies” med ”arab”. Mitt nya smeknamn var plötsligt ”arabies” och det stavades ut ordentligt med svart penna tvärs över mitt skåp.
Dessa händelser är inte ens en procent av vad den svarta befolkningen går igenom i dagens Sverige. Mest av allt så måste barn få vara barn utan att rasism och fördomar färgar hela deras uppväxt.
Det börjar med dig som förälder och vad du lär ditt barn. Du är förändringen vi behöver.