Hasse Holmberg/Scanpix
Som små solar på skaft har de beskrivits som - tussilagon. Krönikören kallar den vårfalsk smilfink.
Folk brukar i regel tro att jag skojar när jag säger att det nästan inte finns någon växt som jag ogillar så starkt som den där vårfalska smilfinken. Men det gör jag verkligen inte. Den ser väldigt ofarlig och vårsöt ut där den bryter fram i dikeskanten men där bedrar man sig.
Allting har en plats, allting har en mening för att citera den svenska översättningen av Elton Johns ”Circle of life”. Och det, det ska den här växten vara väldigt glad för.
Nu förstår jag att du undrar vad det egentligen är frågan om. Hur kan det komma sig att den här normalt sett ganska fridsamma pantertanten blir så orimligt uppjagad av en liten blomma? Jo det ska jag berätta.
Det var odlingssäsongen 2011 skulle jag gissa och tro, någon gång i slutet av maj. Jag hade efter en ganska tuff period i mitt liv hittat odling och den bästa väg fram för mig att hamna i balans. Vid mitt hus hade jag byggt upp en trädgård i dubbla pallkragar som passade min fysiska och psykiska status bra. I sällskap av min då treåriga dotter höll jag nu på att sköta om övervintrade plantor och förbereda för att så. I anslutning till trädgårdslandet fanns ett bestånd med tussilago som blommat ut och som jag då vid den tiden i mitt liv inte tänkt särskilt mycket på. Men det skulle ändras.
Ty detta med att ha barn är en ständig källa till nya upplevelser. Till exempel att det väldigt fantasifulla barnet tycker att de utblommade blommorna from hell påminner om snö. Barnet älskar snö och bygger därför snölandskap med alla dessa fröämnena som det vita fluffet ju i själva verket är. I alla mina pallkragar.
Jag kan berätta att ********* är en extremt lättodlad växt i dubbla pallkragar. De blir oerhört glada över det härliga djupet och bristen på motstånd i form av stenar, rötter och annat tjafs som annars kan stoppa glada rötter på turne. De uppskattar också all näring som finns i pallkragar fulla med jord och gödsel och kan bli rent utav monstruöst stora. De blir också i princip helt omöjliga att få bort från odlingarna.
”Titta mamma, SNÖBLOMMORNA!!!” utbrast min dotter med förtjusning året efter. Det gjorde inte jag. Jag rensade, rensade och rensade lite till alla de kommande år som följde efter det. Däremellan svor jag och funderade på om det går att utrota växten-som-inte-får-nämnas utan att förstöra ekosystemet. Mycket troligt inte så för världens bästa har jag avstått. Men blänger snett på den där illvilliga och illonda smörnyllefiluren det gör jag varje vår utan undantag.
Det löste sig till slut med att familjens fastighet löstes in av ett gruvbolag och jag tvangs flytta därifrån och lämna den invaderade odlingsytan. Pallkragarna tog jag med mig men jorden fick stanna kvar. Jag har nu en ny trädgård där den här onämnbara arten av vårblomster håller sig till dikesrenen. Så här långt. Jag har istället fått sällskap av andra ogräs som tar en del tid i anspråk att rensa men vare sig kvickrot, brännässla eller maskros kan göra mig lika upprörd som den där marodören.
Nåja. Ett vårtecken är den lika fullt och jag är glad över den glädje den väcker hos andra. Vi behöver mycket av det som gör hjärtat gott.
Och ett vakande öga på det som bara väntar på att få ta över fridsamma sammanhang och driva oss till vansinne. Jag kan ta på mig det där med det vakande ögat så kan ni andra få glädjas. Jag bjuder på den.