Krönikören skriver om hur Jeopardy och programledaren Mikael Tornving höjer livslusten …
Jag besökte i samband med ett arbetspass på idrottstaxi en större mataffär. Bara det att jag anser mig ha en anställning på idrottstaxi säger en del om min ålder.
Det är alltså när du skjutsar utövare och utrustning till diverse träningar men inte tränar själv. Eller ja, kanske blir det en promenad, men ofta blir det att passa på att göra ärenden som att handla. Det var alltså just handlandet som stod på agendan.
Under den turen stötte jag på en glad och så där härligt bekymmersfri ung vuxen som pratade i telefon om helgens kommande festprogram. Eller helgens; det verkade starta på torsdagen och sedan rulla på vartefter. Det lät och blev förhoppningsvis så roligt som det planerades för. Själv log jag och tänkte på den panik jag själv skulle känna om en vän ringde upp mig och hade berättat om samma plan där jag var inräknad: Pub, klubb och efterfest, shopping, träning och drinklunch. Jag blir helt matt bara jag tänker på det.
Nej, för min del är det andra frågor som fyller livet. Till exempel om det kommit något nytt avsnitt av Jeopardy eller kanske Muren. Det är trevliga program i lagom tempo där man kan bekräfta gammal kunskap och faktiskt lära sig lite nytt också. Vila en stund på eftermiddagen har jag aldrig någonsin gjort i hela mitt liv men på senare tid har det blivit något jag verkligen uppskattar. Det är skönt att lägga sig ner, sträcka ut kroppen och fundera lite och om man har riktigt tur titta på något trevligt kunskapsprogram. Sedan kan man ta tag i resten av dagen och ordna med middagen och livet efter det.
Något annat som dykt upp i mina tankar är om det inte vore trevligt att ha en pall i duschen. Tänk så trivsamt att kunna sitta ner och fila sina fötter eller bara vila lite i det varma vattnet. Har jag någonsin i mitt liv filat mina fötter eller velat sitta ner och duscha? Nej absolut inte. Men fotvård har överlag seglat upp som något som vore trevligt att vara med om. Lite filande, massage och någon salva som får tårna att vifta av glädje över uppmärksamheten. Kanske lite kompensation för alla de där åren jag bodde på Anderstorp och gick hem från diverse nattklubbsäventyr i högklackade skor som inte var tårnas bästa vän. För att inte tala om att de här promenaderna ibland ägde rum ungefär den tid jag nu normalt sett vaknar till.
Det florerar en del roliga grejer på sociala medier om att man i min ålder städar och tränar till den musik man tidigare lyssnade till på fester och tillställningar. Jajamen, jag kan till hundra procent bekräfta att det stämmer. Min ”Städlista” och ”Träning” på Spotify innehåller massvis med dansanta dängor från 90-tal till 2008. 2008 föddes mitt äldsta barn och efter det har jag mest fått lyssna på barnvisor och intron till diverse barnprogram, all annan musik har liksom gått förlorad. Jag kan ibland fundera på om artister som 50 cent och Snoop Dog hade kunnat föreställa sig att medelålders tanter skulle stå och svänga på dammsugaren till deras beats och sippa på halvkallt kaffe istället för Gin and juice? Nu är det i vart fall som det är och så rafflande är livet när man närmar sig 50-strecket. Tack och lov för det.
Hörde jag skål? Nej, men jag tror att det där var introt till Jeopardy och genast steg min livslust med flera snäpp! Du och jag, Micke Tornving. Du och jag.