Arbetet har en stor och viktig plats i mitt liv. Ibland har den tagit lite för stor plats och därför fick jag under en tid vila och verkligen fundera igenom om det var det här jag ville göra och om jag skulle göra det, hur skulle det i fortsättningen gå till?
Sedan klev jag ut på banan igen och har sedan dess fortsatt framåt. Jag är hängiven uppdraget. Jag har vidareutbildat mig för egna pengar, läser ofta böcker och lyssnar till poddar om mitt yrkesområde. Jag har en master inom mitt nuvarande yrkesområde. Om orken räcker till så läser jag gärna fler universitetspoäng inom områden som jag känner kan vidareutveckla det jag gör och göra det ännu bättre.
Kort sagt, jag är en fokuserad medarbetare som levererar. Sedan kommer våren. Och någonstans där när det börjar vara möjligt att gräva i jorden och plantor vaknar till liv tappar jag det helt. Nu, nu är det sommar och semester och jag har inget ansvar för något förutom min trädgård! Jag går runt i trädgårdskläder, lämnar ytterdörren öppen för det gör vi på sommaren, ställer fram kräm och yoghurt och anser att det är tillräckligt nog som föda och lämnar familjen åt sitt öde. Nu ska jag gräva!
Knappt hinner jag köra spaden i jorden så kommer friheten över mig. Jag borde lämna det här lärarlivet bakom mig. Jag orkar inte med lönearbete utanför hemmet, det tar min kraft, energi och kreativitet och dödar min själ! I stället ska jag bli självförsörjande på grönsaker och djur, odla ekologiskt och tova sittunderlag och julgransbollar av ullen från mina exklusiva merinoullsfår som jag ska importera från något land jag inte kommer ihåg namnet på just nu. Eller tänker jag på alpackor? Strunt samma, tova ska jag göra under vinterns mörka timmar i stället för att ploga mig fram till Jörn längs vägen genom Övre Kågedalen i sällskap av snödrivor, älgar och höga furor. Jag ska ha ett gigantiskt tunnelväxthus där mina höns ska gå runt vintertid och sprätta och leva fritt och glatt, kanske en liten fjällko för de är så söta och då kan jag kärna smör och sjunga folkvisor under tiden som jag känner mig i kontakt med mina tidigare generationer! Ungefär här någonstans brukar familjen dyka upp och fundera på varför jag lämnat dörren öppen när det är åtta plusgrader ute, vad som hände med mat som fungerar när man ska träna hårt och om jag inte tänker att jag behöver komma in och duscha och äta innan jag ska lägga mig? För det är ju en alldeles vanlig arbetsdag imorgon. Åhå. Och jag som trodde det var högsommar. Alpackor, höns och fantastiska kålhuvuden bleknar bort som dis i morgonsol och jag går motvilligt in till det vanliga vardagslivet som jag egentligen älskar över allt annat.
Det är tursamt att det finns plikter och familj som håller en inom ramarna, jag tror att tillvaron som alpackabonde är väldigt mycket mer utmanande i praktiken än min vår-yra-fantasi-tillvaro får den att framstå. All heder åt lantbrukarna som faktiskt på riktigt har sin arbetsplats hemma och gör det här jobbet som jag drömmer om några dagar per år. Själv gör jag nog min bästa insats genom att sätta mig i bilen i mina civiliserade arbetskläder, min kommunala namnskylt och styra färden mot Jörn. Don efter person. Men lyssna på podd om självhushållning kommer jag att göra och ni kan inte stoppa mig!
”Den drömmen som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få. För den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.”