Att mäta allt möjligt är snarare regel än undantag i dag, menar krönikören.
För nog är det bra att vi bor i ett land där det är ordning och reda på saker i största allmänhet och det finns kontrollsystem för att saker ska gå rätt till. Men har det inte blivit lite väl mycket mäta och väga över många saker i onödan? Varför blir det här så viktigt för oss?
Själv är jag inte ett dugg bättre, jag har länge haft en app i min mobil som mäter mina dagliga steg och blivit irriterad och missnöjd när jag inte nått det antal steg jag satt upp. Det beror främst på att jag satt upp ett mål som är orealistiskt högt när man väljer att arbetspendla långt, har ett skrivbordsarbete och en kreativ och rolig men mestadels administrativ fritid. Då blir det ganska få dagliga steg och sen sitter man där och är både omotionerad och omotiverad för att man känner sig usel trots att man gjort många bra insatser för omvärlden och egentligen borde vara stolt och glad.
Det är en spännande och utmanande tanke att vara nöjd med sin tillvaro utan att ha konkreta bevis för att man har varit tillräckligt duktig så den var jag omedelbart tvungen att anamma. För är inte allt det här mätandet ett sätt för oss alla som kollektiv att känna att vi räcker till? Att vi har gjort saker tillräckligt mycket och tillräckligt bra? Och för vem ska vi bevisa det?
Själv har jag ofta lite nedlåtande uttryckt att jag ”inte gjort någonting på hela dagen” om jag behövt ha ett lugnare tempo och vila ikapp mig själv. Säkert kan många känna igen sig i det. Fast har vi verkligen inte gjort någonting? Dels har det ofta hänt ett och annat i hushållet sådana dagar, dels har man tagit hand om sig själv och sett till att man orkat bättre till en annan dag. Men det känns inte riktigt så eftersom man inte kan visa upp sitt resultat på något vis och genast är det lite sämre.
Att jobba mot mål kan vara väldigt roligt och givande. Det är inget dåligt med att veta vad man vill och eftersträva det. Men hur ska vi mäta? Går allt att mäta? Måste vi mäta precis allt? Vad händer med oss om vi ibland avstår från att göra det och bara tänker på hur något kändes? Är min promenad i skogen mer verklig och betydelsefull för att jag mätt den med min stegräknare och kanske lägger upp en bild av sträcka och tid på sociala medier än om jag bara går och fokuserar på min upplevelse av mitt möte med naturen?
Vi är både kropp och själ oavsett vad man tänker om existentiella frågor och livets ursprung. Det finns väldigt många system för att mäta det konkreta; hur fort vi springer, hur många vårdtagare man hinner med på en arbetsdag, vilka betyg har eleverna, vilken vinst har företaget haft och så vidare. Men det där andra har vi svårt att få grepp om. Känslor av tillfredsställelse, förnöjsamhet, lycka, sinnesfrid och glädje liksom alla de ledsamma motsvarigheterna har vi svårt att komma åt. Och ändå spelar de så stor roll för oss människor.
Det är en balansgång det här att å ena sidan få uppnå saker och känna stolthet över det men också att älska sig själv som man är utan att blanda in sina prestationer.
Som vanligt får vi göra det bästa vi kan och konstatera att ibland lyckas vi och ibland snubblar vi till. Att inte mäta är också något vi behöver träna på innan vi blir bra på det. Vi får ha tålamod med oss själva och med varandra. Heja oss!