Det är trots allt ganska skönt att vi inte vet så mycket om hur framtiden ser ut. Hade någon sagt i mars förra året att restriktionerna skulle vara i minst ett år och dessutom förstärkas och begränsa vårt livsutrymme, våra sociala kontakter och vår vardag ännu mer, hade åtminstone jag upplevt det som väldigt mycket jobbigare än att liksom ta det steg för steg. Ni vet hur man pratar: ”Nästa månad då tror jag det blir bättre.” eller ”I maj då kan vi nog leva som vanligt igen.” Det känns lite lättare att hantera några veckor i taget.
Tänker på i julas när allas vår vaccinationssamordnare Richard Bergström (som för övrigt alltid är otroligt positiv) slog på stora trumman och lovade guld och gröna skogar, översatt till pandemiska som ”boka utlandsresorna och fixa festivalerna för nu kommer vaccinet!” Det var nog samma sak för Richard som för oss andra, han visste helt enkelt inte riktigt hur framtiden skulle arta sig. Jag vill tro att han använde sig av samma strategi som blivit något av mitt livsmotto under senaste året, det vill säga att hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta.
Jag hade till exempel aldrig för mitt liv kunna tro att trots fortsatt pandemi så skulle mitt företag helt plötsligt blomstra igen. När uppdragen försvann förra våren så blev insikten om hur otroligt dåligt skyddsnät man har som frilans/egenföretagare tydligare än jag önskat. Alla peppiga råd om att ”ställa om, inte ställa in” kändes mest som ett hån när ett halvårs inkomst försvunnit på en vecka. Men vet ni vad? Jo, nu drygt ett år senare sitter jag helt plötsligt framför datorn hela dagarna och jobbar, utbildar och föreläser om alla de där viktiga sakerna som jag brinner för: Jämställdhet, rättvisa system, långsiktig hållbarhet och trygghet på våra arbetsplatser och i våra hem. Tillsammans med resten av samhället lyckades visst jag också ta mig an den nya tiden. Det visste jag inte då att det skulle vara möjligt. Nu sitter jag här, med facit i hand och gläds över vetskapen att även när det känns tungt kan det finnas små guldkorn gömda i sanden.
Känner tacksamhet över att nyfikenheten får finnas där. Hur ser nästa vecka ut? Nästa år? Kommer det nya normala att vara samma som det gamla normala? Ingen vet helt säkert, inte jag och inte du, men som de brukar säga den som lever få se