Under vandringen i de mörka Coronagränderna som vi fortfarande trevar oss igenom kan det knappast uttryckas bättre. För visst händer det att solen glimmar till ibland även under de omvälvande dagar som blivit till veckor, månader och år. I ett slag var det våra vuxna barn som såg till så att vi, utan undantag, följde alla rekommendationer. Det är med en viss förvåning min generation blir både tillrättavisad och curlad av barn och barnbarn.
Det sägs att inget är så ont att det inte har något gott med sig. Om ett globalt Coronavirus är bra för något, så måste det vara kunskapen om att vi med inbromsad livsföring helt tydligt kan påverka den globala klimatuppvärmningen. Vi måste räkna med att även fortsättningsvis hålla i, hålla ut och hålla igen.
Någonstans har jag läst att livet inte är det antal dagar man levt utan de dagar man minns. När jag tittar tillbaka på den senaste tiden kan jag se många rutinstyrda dygn utan tydliga skiljetecken. Men det finns dagar som sticker ut och som känns extra ljusa och meningsfulla. Barn, barnbarn och nära vänner i uterummet, en nyårsafton i långkalsonger på grannens altan och utomhusmöten med picknickkorg och sittunderlag på olika rastplatser. När januari var som mörkast och vintern som kallast blev vi bjudna på en värmande ”farstu-lunch”. Vi fick avnjuta en måltid hos goda vänner som hade ställt två stolar och ett uppdukat bord alldeles innanför ytterdörren. Själva satt de inom syn- och hörhåll längre inne i huset. Ett genomtänkt initiativ väl värt att ta efter.
En annan solglimt träffade oss när vi blev erbjudna vaccinsprutor mot Covid 19. Seansen var snabb och smärtfri och vi fick ett bävande hopp om en öppnare framtid. Stort tack till Malå för att vi får bo i Sveriges bästa vaccinationskommun!
Till sist ytterligare några rader ur Povels visa vars melodi är tätt sammanflätad med texten:
”Bara en enda ros på ett evigt klänge, så är livet trist vara länge, men fort innan den flyr bort för underbart är kort, alldeles för kort!”