Sofie Hedman: Att tolerera det osäkra

Hon är sexton år och pandemitiden är en förhållandevis rätt stor del av det liv hon hittills levt. Det har varit hemstudier och hej på en skärm, det är med kort varsel inställda matcher och träningar, det är ofrivilligt hemmahäng och det är en massa planer som ställts in och bokats om. Det är lugnt i livet och hon tar det ändå med ro.

Jag däremot har svårare att förhålla mig till förändringen som pandemitiden fört med sig. Jag fastnar i tanken på inställda planer och hur vi en gång sade att det bara är ett sportlov i mängden, men att det senare blev ett påsklov och ett sommarlov och i stort sett all ledig tid som det hade kunnat levas lite extra på. Jag fastnar så lätt i det och jag tänker alltför ofta att det inte bara var då, det är även nu.

När informationen förs ut ligger jag hemma i en soffa, för jullovet är nära och är det någon gång man ska ligga i en soffa är det inför julen. Statsministern pratar och det är nya restriktioner och även den här gången påverkar det alla. Men den här gången kanske det påverkar min sextonårig lite extra.

Så jag skickar ett meddelande till henne och berättar att det hon längtat efter och faktiskt kämpat otroligt hårt för inte blir av just nu. Jag håller andan och ser prickarna som hoppar som ett tecken på att hon skriver ett svar. Det kommer ett svar och reaktionen är inte som väntad. Ett okej och ett meddelande med en självklar känsla av att blir det inte av nu, så blir det sen. Det är bara att avvakta och se. Det är lugnt mamma.

Då slår det mig att den här tiden har lärt oss, men kanske framför allt dem som fortfarande kan förändras mer än jag, att det får vara osäkert, det får vara oklart och det får bli på ett annat sätt. 

Hon och de andra i hennes generation kommer att växa upp med en visshet om att planer kan ställas in, saker kan bli annorlunda och det kan ändå bli bra. De har lärt sig den hårda vägen att tolerera sin osäkerhet, för vad kan man annars göra i en tid som denna?

Det är en bra förändring som pandemin fört med sig. Att som människa kunna ta att kalendrar är oskrivna blad tills saker verkligen blir av. Att lugnt kunna tolerera och köpa att det som man längtar efter, det som bara är en vecka bort, kanske inte blir av eller blir på något helt annat sätt.

Kanske är känslan av okej, nu blev det så här, det som till och med kommer att göra oss uppstyrda prepandemipersoner lugnare och mer tillfreds på något konstigt sätt. Man kan ju nästan hoppas på det.