Kurre Söderström

Den 5 januari 1952 föddes pappa som andra barn till Ruth och Kjell Söderström och lillebror till Maria. Han växte upp i Boliden och led som barn av mycket svår astma, han fick tillbringa en hel del tid på lasarettet.

Pappa var en riktig naturbegåvning då det gällde att rita, teckna, måla och skriva lyrik och poesi, något han fortsatte med livet ut.

I sin tidiga ungdom började han att spela gitarr, han satt på sitt rum och tränade ackordsbyten tills fingrarna blödde. I samarbete med SSU bildades bandet Kurres Kapell som spelade progg i formatet musikal. 1979 släpptes ett vinylalbum och 1985 släpptes även en singel: "Kalla Vindar", där två låtar från nästa musikal fanns med. Pappa brann för musiken och var ute i lite olika konstellationer.

Barents Blues Laboratory var ett projekt där musiker plockades ihop från Norge, Finland, Sverige och Ryssland där pappa ingick. Han var även ute och trubaderade, spelade i trio, kombo och testade även ett tag på country. Pappa var även under några år verksam som musiker på Västerbottensteatern och var med i flera föreställningar där.

Två barn fick pappa med Irene Marklund, jag Therese och min bror Mattias. Efter några år separerade de och han fick en dotter till, Lina 1995 med Gudrun Eriksson. Han träffade sedan Birgitta Sandström som han levde tillsammans med fram till sin död.

Pappa började sin yrkeskarriär på anrikningsverket i Boliden men på grund av astma skolade han om sig till undersköterska och arbetade sedan inom vården fram till sin pension för knappt fyra år sedan.

Endast 49 dagar efter sin cancerdiagnos somnade pappa in, det fanns inget att göra. Den sista tiden tillbringades i hemmet tillsammans med sambon Biggan, vi barn, barnbarn, systern Maria, bästa vännerna Krille, Annsofie och Janne och väldigt många fler. Att pappa var väl omtyckt visste vi men att så många kom och tillbringade tid med pappa betydde så oerhört mycket för honom och oss närmaste.

Den 8 augusti under vargtimmen somnade pappa in utan smärtor och utan oro omgiven av oss närmaste. Tomrummet efter dig är så stort och vi kan inte riktigt ta in att du är borta.

Mycket älskad och saknad.

Familjen genom Therese Marklund

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut