Per Lindberg

Vår älskade Per Lindberg somnade stilla in i hemmet den 11 oktober, omgiven av familjen.

Han var son till Hanna och Manne Lindberg och bodde sina första år i Söderby tillsammans med sin äldre syster Margareta. Familjen flyttade senare till Burträsk där Per tillbringade hela sitt liv. 

Per började tidigt arbeta i sin fars företag Burträsk Tegel och Trä, och tog som 24-åring över produktionen efter att ha gått skogs- och sågverksskolan i Härnösand. Han drev företaget fram till 2001. Därefter fick han möjligheten att dela med sig av sitt kunnande kring små sågverk, vilket han såg som en ynnest och ett fint avslut på yrkeslivet. Per engagerade sig även i andra verksamheter i Burträsk, så som Kalvträskloppet och Ostens Hus. Han var också en omtyckt och hängiven jaktkamrat. Han ryckte gärna in varhelst det behövdes, och hans omtanke räckte till för många. 

I mitten av 60-talet gifte sig Per med vår mamma Yvonne och det blev början på ett långt och lyckligt liv tillsammans. De skapade ett varmt, vackert och välkomnande hem där dörren alltid stått öppen för oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Sommartid blev stugan i Bygdeträskliden vår soliga samlingsplats, med tid för långa dagar vid stranden och båtturer på Göksjön. För Per var naturen det största, och han trivdes som bäst i skog och mark. Han föreslog ofta att vi skulle ta en tur, utan särskilt mål. Kanske till jaktkojan, eller för att titta efter någon ännu oupptäckt fiskebäck eller hjortronmyr. 

Hemma läste Per gärna om historiska händelser och livsöden. Han intresserade sig för äldre tiders hantverk och människor i väglöst land. Han uppskattade också musik mycket och lyssnade helst på jazz. Hade vi tur så kunde han ta fram munspelet och dra en blues. Per ville alltid ha något för händer och på senare år intresserade han sig för träsnideri. Det blev många kvällar med täljkniven, med en särskild omsorg om detaljerna i de vackra knivar han skar till. 

Med humor och humör stöttade han oss i våra planer och projekt. Han deltog i allt med omsorg och ibland oro, men därunder klappade ett varmt fadershjärta. För sådan visste vi att han var. 

Vi är tacksamma för all den tid, kärlek och omtanke han visade oss och för de fina stunder vi fick uppleva med honom. Vi fick en sista sommar tillsammans, när han märkt av sjukdom ändå hade en stark längtan ut. Nu ser vi honom stega iväg och försvinna mellan tallarna. 

Vi saknar honom oändligt. 

Familjen Lindberg