LÀrandet förlorar pÄ minsta motstÄndets lag

Krönika. Naturligtvis jÀttebekvÀmt för skolor som slipper betala för lÀrare och specialpedagoger med uppgift att stötta de barn som har svÄrt för lÀngre och mer komplicerade texter. Men för dessa unga, som en dag ska ut i livet, Àr det en enorm björntjÀnst.

Foto: Katarzyna Korza/TT

Skola och utbildning2019-06-03 06:56
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Min tonÄring ska ha prov och ber mig om hjÀlp med att förklara och förhöra.

Som förÀlder stÀller jag sjÀlvklart upp, det Àr mitt ansvar. Jag ber att fÄ titta pÄ boken för att sÀtta mig in i vad det Àr han ska kunna. Men han har ingen bok.

– Vi har bara DigilĂ€r. Man lĂ€r sig inte sĂ€rskilt bra och flera av lĂ€rarna verkar inte heller gilla det, men de sĂ€ger att nu nĂ€r skolan har betalat sĂ„ mycket mĂ„ste vi anvĂ€nda det, suckar han.

Det vÀnder sig i magen och jag fÄr hÄlla tillbaka impulsen att skrika rÀtt ut.

Jag kĂ€nner till DigilĂ€r. Det Ă€r en internetplattform uppbyggd för att vara en helhetslösning med digitala lĂ€romedel i olika Ă€mnen. PĂ„ hemsidan beskrivs hur DigilĂ€r ”helt och hĂ„llet ersĂ€tter en tryckt lĂ€robok” och ”underlĂ€ttar undervisningen genom att kunna formas efter varje elevs behov”. Till exempel med lĂ€ttlĂ€st text och sjĂ€lvrĂ€ttande övningar.

Med andra ord, DigilÀr Àr ett lÀromedel som hela tiden utgÄr frÄn minsta motstÄndets lag.

Det pĂ„pekas att ”nya upptĂ€ckter, uppfinningar och forskning lyfts naturligt in i din undervisning, utan att du sjĂ€lv behöver lĂ€gga tid pĂ„ att leta eller faktagranska”.

Med andra ord, DigilÀr Àr ett lÀromedel som hela tiden utgÄr frÄn minsta motstÄndets lag.

Ingen – varken lĂ€rare eller elev – ska behöva anstrĂ€nga sig, Ă€gna sig Ă„t fördjupning eller reflektion. Enligt upphovsmakarna innebĂ€r utformningen att barnen hela tiden snabbt kan gĂ„ vidare och ”att lusten att lĂ€ra dĂ€rmed bibehĂ„lls”.

Och visst, pÄ en ytlig nivÄ Àr det sÀkert skojigare att slippa kÀmpa, men konsekvensen blir tveklöst att barnen inte lÀr sig sÄ mycket som de hade kunnat göra. Inte minst förlorar de upplevelsen av att genom hÄrt arbete uppnÄ resultat som de sjÀlva inte trodde var möjliga. InstÀngda i en digital bomullsbubbla förhindras de att vÀxa intellektuellt.

NĂ€r tidigare generationers unga gavs samma böcker, och det stĂ€lldes krav pĂ„ att alla skulle klara av att ta sig igenom texter pĂ„ en viss nivĂ„, lĂ€mnas genom DigilĂ€r och liknande plattformar i dag vissa elever – gissningsvis en majoritet frĂ„n familjer utan bokhyllor – bakom genom att fĂ„ förenklade uppgifter.

Allt i den heliga individuella undervisningens namn.

Naturligtvis jÀttebekvÀmt för skolor som slipper betala för lÀrare och specialpedagoger med uppgift att stötta de barn som har svÄrt för lÀngre och mer komplicerade texter.

Men för dessa unga, som en dag ska ut i livet, Àr det en enorm björntjÀnst.

I dag vet vi att lĂ€sning pĂ„ skĂ€rm tenderar att leda till sĂ€mre inlĂ€rning och ytligare kunskaper. Vi vet att svenska skolelever – bland annat till följd av ogenomtĂ€nkt digitalisering – alltför ofta saknar grundlĂ€ggande förmĂ„ga att förstĂ„ vad de Ă€r de lĂ€ser och ta till sig fakta.

ÄndĂ„ tillĂ„ts skolor att helt övergĂ„ till plattformar som DigilĂ€r och lĂ€rare uppmanas till ”en digitalare undervisning” och att ”spelifiera” lĂ€randet.

JÀtteskojigt, tycker flummiga skolutvecklare. Inte lika roligt tycker min tonÄring som vill lÀra sig saker pÄ riktigt, eller hans mamma som gör sitt bÀsta för att stötta i en allt hopplösare skoltillvaro.

Malin Lernfelt, liberal skribent