Ses vi äldre som en resurs av de ansvariga eller blir vi bara en belastning när framtiden diskuteras, undrar Per Lindbäck.
Kan en pensionär göra någon nytta?
Under våren har vi i nystartade Skellefteå senioruniversitet haft föreläsare som förmedlat kunskap och bidragit till nya tankar hos oss lite äldre.
En av dem är docent Sture Eriksson. Han har under lång tid forskat och undervisat kring åldrandet.
Han berättade om åldrandets möjligheter och hot. En positiv effekt när det gäller hjärnans utveckling är att man blir mer kreativ. Den mest kreativa åldern är mellan 55 och 75 år. Det kanske inte alla håller med om, men förklaringen finns i hur hjärnans synapser arbetar i kombination med de erfarenheter man erhållit under sitt liv.
Skellefteå står inför sin största utmaning sedan man hittade mineraler i Boliden i början av 1920-talet. Flera tusen nya jobb. Kanske 2 500 på Northvolt tillsammans med ytterligare några tusen som en direkt följd av batterifabriken. Med dessa kommer familjemedlemmar och barn. Lärare, kockar, bilmekaniker och många andra kommer att behövas runt alla dessa inflyttade.
Ses vi som en resurs av de ansvariga eller blir vi bara en belastning när framtiden diskuteras?
Vår stad tar kliv mot 100 000 innevånare.
En fråga är då: Kan vi 65-plussare bidra på något sätt? Vilka är utmaningarna framöver?
I min nya roll som ordförande för Skellefteå senioruniversitet har jag funderat allt mer på denna fråga. Kan vi seniorer bidra och vill vi göra det?
För mig är svaret ja på båda frågorna. Vi har erfarenheter inom en mängd olika områden. Några har arbetat med utvecklingsfrågor, andra med rekrytering, med utbildning av olika slag, med sociala utmaningar, med hälsovård, med integration, med företagsledning och med en mängd praktiska yrken. I många fall finns 45 års erfarenhet.
Jag har varit på några möten om Northvolt. Ganska många äldre har varit där.
Frågan är: Ses vi som en resurs av de ansvariga eller blir vi bara en belastning när framtiden diskuteras?
Det känns ibland som om vi inte riktigt räknas. Vi är nog körda i mångas ögon, lite mossiga. Dessutom tror vi att vi är något, vi vill fortfarande synas.
Det är nog riktigt att flera av oss behöver bekräftelse, men det gäller även många yngre.
Vår andel av Skellefteås befolkning, vi som är över 65, har ökat från 8 000 vid 1970-talets början till närmare 16 000 i dag. Under samma period har den totala befolkningen legat stilla på runt 72 000. Jag har också räknat ut att många av de som är unga i dag blir äldre med tiden.
Vill vi? Jag upplever ett mycket stort engagemang från många äldre. Från diskussionen i bastun på Friskis & Svettis till deltagande i möten och föreläsningar. Vi vill ha ett bra liv i en stad med en positiv utveckling och vi vill att det ska fortsätta så även sedan vi ”kolat”.
Låt oss därför finna former för allas deltagande och engagemang i de stora utmaningar vi nu står inför.
Per Lindbäck, tidigare ombudsman för IF Metall