Svenska traditioner har blivit ett viktigt uttryck i den politiska debatten.
Det är inte längre bara SD-politiker som pratar om dessa. Statsminister Stefan Löven (S) tycker till exempel att det hör till att vi i Sverige tar i hand när vi hälsar.
Vilka traditioner måste man följa för att räknas som svensk?
Själv har jag aldrig tagit en nubbe till sillen till midsommar. Jag brukar heller inte dansa små grodorna. Jag har aldrig besök en motortävling eller spelat på hästar, aldrig köpt en skiva med dansbandsmusik. Är jag en riktig svensk trots att jag så tydligt struntat i det som många anser vara ursvenska traditioner?
Varför är vi så måna om att definiera gränser människor emellan? Det gäller inte bara traditioner utan även religion, hudfärg, politisk hemvist, sexuell läggning, med mera.
En sommaräng med bara en typ av blommor är ingen vacker sommaräng. På samma sätt tänker jag att det är med oss människor. Det är mångfalden som berikar. Om jag inte mötte människor som tyckte och tänkte annorlunda skulle livet bli enfaldigt.
Botemedlet mot extremisternas missbruk av våra världsreligioner är inte mindre religiös kunskap.
Rädslan för och motståndet mot det man själv inte tycker om märks även inom skolans område. Nyligen kom signaler om att religiösa friskolor skulle begränsas, eller till och med förbjudas.
Men vad kan vara mera svenskt än kristendom?
I mer än 1 000 år har denna tankevärld präglat vårt kulturarv. Mycket av vår konst, musik och litteratur går inte att förstå om vi skulle rensa bort det kristna.
Rädslan för religiösa friskolor handlar främst om rädslan för islam. Men i jämlikhetens namn är man beredd att även offra de kristna friskolorna.
Tyvärr tror jag att rädslan för religioner, och försöken att rensa bort så mycket som möjligt av dessa, kommer att få motsatt effekt. Ju mindre genuin kunskap och erfarenhet människor har av andra religioner – desto enklare är det att locka in människor i extrema religiösa rörelser.
Islamiska staten är det tydligaste exemplet på detta. Många IS-rekryter kommer från sekulariserade och marginaliserade områden. Där var det en förenklad, svartvit bild av världen som lockade. Liknande tendenser finns inom samtliga stora världsreligioner, även om vi inte märker så mycket av det i Sverige.
Botemedlet mot extremisternas missbruk av våra världsreligioner är inte mindre religiös kunskap utan en djupare som förmår utveckla de mänskliga erfarenheter som religionerna är bärare av.
I Sverige verkar många tycka att det är bättre att mammon (= pennningen) får fritt spelrum, och att aktieägare kan tjäna pengar, än att Gud får finnas med i skolan.
Jag vill inte bagatellisera hotet från religiös extremism. Men om vi ser till det existentiella hot som klimatförändringarna och rovdriften på jordens resurser innebär, så borde de flesta inse, även ateisterna, att mammon är ett större hot mot vår framtid än vad tron på en Gud är.
Hans Marklund, präst