Branden i Notre Dame-katedralen i Paris visar att kulturarv är viktiga.
I krig och konflikter är inte bara människor måltavlor utan också kända kulturarv.
Talibanerna förstörde buddhistiska statyer i Afghanistan, IS har förstört kulturarv i Syrien. Vid konflikten på Balkan på 1990-talet drabbades både kyrkor och moskéer av förstörelse.
Stora donationer utlovades och insamlingar startades för att säkra en återuppbyggnad av katedralen. Något som inte bara applåderades utan också väckte kritik. Visst finns det mer angelägna saker att använda pengarna till. Gatuförsäljaren i Paris som sa att hon hellre skänkte pengar till tiggare än till en återuppbyggnad av Notre Dame sammanfattade min spontana känsla.
Makthavare har genom hela historien försökt att använda kyrkorna för egna politiska syften.
Det är ofrånkomligt att det ibland uppstår konflikter mellan akuta nutidsbehov och behovet av att vårda viktiga symboler för våra kulturarv – oavsett var i världen förstörelsen inträffat. Speciellt känsligt blir det när det handlar om byggnader som fortfarande är en del av en levande religiös tradition och inte bara en turistattraktion.
När kyrkor brinner är det alltid så mycket mer än själva byggnaden som lågorna hotar att förstöra. Jag tror att även sekulariserade Skelleftebor, som sällan eller aldrig satt sin fot Landskyrkan, skulle reagera om den brann och önska att den byggdes upp igen.
Vid kyrkobränder blir det extra tydligt hur nära våra historiska rötter är sammanflätade med de religiösa. Problemet är att med en ökande sekulariseringen följer också en allt större okunskap om religionernas sanna väsen. Det gör att religioner lätt kan missbrukas av nationalistiska och politiska krafter.
Det tydligaste exemplet är de IS-krigare som åkte till Syrien och Irak för att slåss. Många av dem kom från genomsekulariserade miljöer i Europa. Vi ser också exempel på nationalistiska rörelser som säger sig värna det kristna kulturarvet, men som lätt glömmer bort att många av de viktigaste symbolerna för detta kulturarv är många hundra år äldre än dagens nationalstater.
Även om våra kyrkor är lokala kulturarv får vi inte glömma att kristendomens rötter kommer från Mellanöstern, med inslag från Aten och Rom. Gamla rötter som spritt sig över hela världen. Denna spridning är ett uttryck för kristendomens väsen som är gränsöverskridande och universell.
Makthavare har genom hela historien försökt att använda kyrkorna för egna politiska syften. Ibland har de lyckats. Men det kristna budskapet har alltid innehållit ett ”motgift” mot dessa tendenser. Det är därför viktigt att vi är tydliga med vad vårt kristna kulturarv egentligen handlar om; nämligen kärlek, förlåtelse och att alla människor är skapade till Guds avbild.
Hans Marklund, präst