Det går bra för företaget X, en mindre leverantör till telekombranschen.
Företaget har växt med 20 procent per år de senaste fyra åren, marginalerna är goda och den stora utmaningen är att få tag på rätt medarbetare. När man väl lyckas hitta den kompetens som behövs är företaget berett att betala marknadsmässiga löner för att kunna konkurrera med andra arbetsgivare.
Företaget Y har däremot kämpat i flera år som underleverantör till bilindustrin. Den internationella konkurrensen är stenhård, marginalerna är lövtunna och marknaden har krympt. I deras bransch är lönekostnaderna tunga och små förändringar kan göra skillnaden mellan vinst och förlust.
Både X och Y är teknikföretag, men deras ekonomiska villkor är helt olika och illustrerar att förutsättningar varierar stort. Det skiljer mellan tillverkning och tjänster, mellan olika teknikbranscher men också mellan företag inom samma bransch.
Därför är det i företagen som besluten måste tas om hur de egna resurserna bäst ska användas. Det är helt enkelt inte möjligt att sitta på Norra Bantorget eller Storgatan i Stockholm och avgöra vad som är bäst för företag i Malmö, Skövde eller Luleå. Det är i företagen som kunskapen finns om hur lönesättning, kompetensutveckling och rekrytering ska användas för att bäst gagna den egna verksamheten.
Det kan visserligen kännas bekvämt att som arbetsgivare hänvisa till siffror som bestämts i Stockholm och slippa svåra lönediskussioner. Men det är i grunden fel. När huvudansvaret för lönebildningen ligger ute på företagen flyttas fokus från enstaka siffror som andra bestämt till en dialog med anställda och facket om företagets utveckling, de insatser som bör uppmuntras och den kompetens man behöver. Det ökar möjligheterna att skapa goda resultat.
Tyvärr är den internationella konjunkturutvecklingen dyster i dag. Problemen är framförallt stora i Europa, som betyder mest för svensk exportindustri.
Vi kan inte räkna med växande efterfråga de närmaste åren. Nu måste vi – mer än någonsin tidigare – värna svensk industris konkurrenskraft för att kunna behålla marknadsandelar och sysselsättning.
Därför är en avgörande uppgift för både arbetsgivare och fack att under nästa års avtalsförhandlingar värna den konkurrensutsatta industrins normerande roll i lönebildningen; att sätta det ”märke” för de löneökningar som alla branscher måste respektera.
Märket måste sättas utifrån de förutsättningar som råder, med låg inflation och låg efterfrågan. Annars riskerar vi att skada konkurrenskraften och sänka den svenska ekonomin.
Ett märke satt utifrån rådande förhållanden är dessutom viktigt för att skapa ett utrymme för lokal lönebildning som är anpassad till företagens egen verklighet, deras framgångar – eller motgångar – på sina marknader och den egna produktivitetsutvecklingen.
Jan-Eric Sandberg
regionchef Teknikföretagen Region Norr
Det är inte möjligt att sitta i Stockholm och avgöra vad som är bäst för företag i Luleå.