Replik på Birger Schlaugs med fleras replik ”Vattenfall lägger ut dimridåer” publicerad på norran.se måndagen den 14 mars 2016.
Den springande punkten när ökad fisketurism och miljöåtgärder på vattenkraften diskuteras är hur mycket fisk som kan fås fram vid olika vattenflöden.
Dessvärre finns det ingen sådan analys i de rapporter som författarna till debattrepliken ”Vattenfall lägger ut dimridåer” hänvisar till – vare sig hur mycket fisk som återskapas eller hur stora produktionsförluster det blir på den svenska vattenkraften.
Jag hänvisade i vår första replik till en rapport som Vattenfall tagit fram med anledning av Vattenverksamhetsutredningen. I utredningen fanns en lista över aktuella miljöåtgärder för i princip alla större vattenkraftverk. Eftersom utredningen inte räknade på vilka konsekvenser de föreslagna miljöåtgärderna skulle få så gjorde vi det. Allt underlag som vi använt finns tillgängligt på vår webbplats.
Den helt avgörande faktorn är hur mycket vatten som ska släppas förbi vattenkraftverken i de torrfåror som finns nedanför de stora vattenkraftverken. Vi använde det som kallas medellåg vattenföring (MLQ) när vi räknade, ett begrepp som används av flertalet myndigheter, domstolar och intressegrupper, det vill säga inget som vi själva har hittat på.
Resultatet visade att om de åtgärder som angavs i Vattenverksamhetsutredningen skulle genomföras, det vill säga att införa fiskvandringsvägar överallt och spill som motsvarar medellåg vattenföring, så reduceras dagens vattenkraftproduktion med cirka 20 procent. Det är fakta.
I de flesta fall med medellåg vattenföring (MLQ) tål inte de återskapade fiskbestånden något omfattande sportfiske. Med lägre vattenflöden blir möjligheterna att bedriva ett stort sportfiske ännu mindre eftersom fiskbestånden påverkas negativt.
Birger Schlaug och hans medförfattare för fram att ”fiskodlingar genetiskt sett är en katastrof”.
Vem säger det? Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) har genomfört en stor studie där man genom att analysera fiskfjäll tagen från lax före kraftverksutbyggnaderna i Östersjöälvarna med fjäll från kompensationsodlad lax kan se att dessa genetiskt inte skiljer sig på ett betydande sätt.
I rapporten ”Rikedomar runt rinnande vatten”, som är utgångspunkten för denna diskussion, finns en intäktsbedömning som författaren själv genomfört utan något speciellt underlag. Ett prioriterat projekt, enligt rapporten, är torrfåran nedanför Letsi kraftstation i lilla Lule älv.
Författaren har bedömt den ekonomiska potentialen för detta projekt till 20 miljoner kronor per år. Kostnaden för att spilla medellåg vattenföring (23–29 m3/sekund) uppgår till 80–120 miljoner kronor per år i Letsi torrfåra. Till det kommer också förlusten av förnybar energi motsvarande cirka 90 GWh. Det är mer elenergi än vad hela Jokkmokks kommun använder.
Om man enbart tappar 10 m3/sekund i Letsi torrfåra skapas möjlighet för strömvattenlevande organismer att etablera sig i området och ett strömvattenekosystem skapas. Det motsvarar ett mindre vattendrag och är ofta allmänt förekommande i närliggande biflöden.
De vattenlevande växter, bottendjur och fisk, som öring och harr, som skulle etablera sig i ett sådant habitat kan därför redan antas finnas i avrinningsområdet. Men denna naturliga population är inte ett tillräckligt underlag för ett omfattande sportfiske.
Det skapade strömhabitatet i en torrfåra kommer dessutom att utsättas för snabba och mycket kraftiga flödesförändringar, till exempel när dammluckorna öppnas eller vid höga flöden då spill sker. Snabba flödesförändringar sker av dammsäkerhetsskäl och är svåra att undvika men medför en kraftig störning för återskapade lek- och uppväxtområden för fisk och etablerade bottendjur.
Ett spill i Letsi kraftstation på cirka 10 m3/sekund betyder en produktionsförlust till ett värde av 40 miljoner kronor per år. Denna kostnad ska ställas mot värdet av att återskapa en strömvattenmiljö motsvarande ett mindre vattendrag i närområdet.
Enligt forskning vid Luleå tekniska universitet skulle det med ett spill på 10 m3/sekund vara möjligt att plantera ut 3 000 treåriga fiskar årligen i Letsi torrfåra. Intäkterna från fisket har beräknats utifrån motsvarande fiske i den oreglerade Kaitumälven. Fisketuristintäkterna skulle enligt uppsatsen kunna bli i storleksordningen 300 000–350 000 kronor per år till bygden. Det är långt ifrån de påstådda 20 miljoner kronorna.
Vattenfall ser fram emot en fortsatt saklig diskussion om vattenkraftens roll i det framtida svenska energisystemet. Men en sådan diskussion måste bygga på de fakta som finns om vattenkraften, dess miljöpåverkan och vad som är rimliga miljöåtgärder att genomföra.
Vi ställer gärna upp med mer fakta och dialog om så behövs utan att påstå att vi vet allt.
Claes Hedenström