Arkivbild: Lars Pehrson/TT
Att hänvisa till barns rättigheter i debatten om skolan är pompöst, sa en kvinna till mig häromdagen. Hon tyckte att jag skulle lägga av med ”floskler”. Jag blev provocerad, men tänker i efterhand att ohöljd arrogans mot barn och unga är att föredra framför att deras rättigheter tyst bagatelliseras. Särskilt när det sker med det offentligas goda minne.
En närstående till mig är lärare på ett högstadium i stadsdelen Norra Hisingen i Göteborg. Han undervisar, peppar och styr upp en massa tonåringar hela dagarna, för att de ska bli godkända i matte. Inte lätt, men möjligt – förutsatt att man kan ha en kompensatorisk skola som ger alla chansen.
Min släkting har sedan han började på skolan återkommit till att det hade behövs fler lärare som verkligen kan ägna sig åt barnen. Det gäller särskilt i matte eftersom så många saknar självförtroende vad gäller att ”räkna”. Dessvärre har just Norra Hisingen nyligen levererat ett förödande besked, som riskerar att punktera framtiden för en massa barn. Man inför vad som enkelt kallas vikariestopp.
Stadsdelens budget har spruckit, och då prioriteras pedagogik och innehåll bort. I stället för att ha mattelektion kan elever numera få titta på film och ”räkna i boken” eftersom skolan skickar in anställda som egentligen har administrativa uppgifter för att ta hand om lektionerna. På några skolor har elever till och med skickats hem för att vikarie saknats vid upprepade tillfällen.
Alla barn har rätt till utbildning på sina villkor. I Norra Hisingen handlar det både om att stötta barn från socioekonomiskt utsatta familjer, och om att tillgodose barn på den statliga yrkesutbildning för dansare som stadsdelen fått i uppgift att genomföra. Samtliga barn drabbas nu i stället hårt av att politiker och tjänstemän sviker sina åtaganden gentemot dem.
Att nagga på barns rätt till utbildning när pengarna ”tar slut” är inte unikt för Göteborg. Förra året rapporterades om ett liknande vikariestopp i Mora kommun, när budgeten inte gick ihop. Pressade lärare fick jobba i dubbla klasser, och fick därmed svårt att möta alla barn utifrån deras skilda förutsättningar. En enkel sökning ger ytterligare exempel på samma fenomen i olika delar av landet under hela 00-talet, där skolan fått fungera som ekonomisk stötdämpare.
En nystartad friskola har anförts som boven i dramat i Göteborg, och den osäkerhet som ligger inbakad i systemet med konkurrens om eleverna är utan tvekan problematisk. Samtidigt är det ingen nyhet att elevunderlaget varierar över tid. Kommuner och stadsdelar måste bita i det sura och se till att jobba med ordentliga marginaler.
Barns rätt till utbildning måste betraktas som fridlyst område. I skenet av den senaste valrörelsen, där svensk skolas kunskapstapp lyftes fram som ett prioriterat problem av samtliga partier, devalverar åtgärder som vikariestopp både retorik och rätt. Då uppfattas till slut hänvisningar till rättigheter och paragrafer som högtravande, tomt snack – också av barnen.
Liv Landell Major
liberal skribent