Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anser att vissa delar av cancervården ska centraliseras och utföras på ett fåtal specialiserade sjukhus.
Detta ska nu genomföras för cancersjukdomar som drabbar ett fåtal patienter, som till exempel peniscancer med 120 nya fall per år.
Men varför börjar inte SKL med de stora tumörgrupperna där skadan med dålig vård drabbar så många fler.
För oss är det en självklarhet att förlägga cancervården till ett fåtal sjukhus för att få bästa kompetens och erfarenhet. Vi kan inte förstå varför det inte skett tidigare.
Kolorektalcancer, det vill säga tjock- och ändtarmscancer, är den näst vanligaste cancersjukdomen hos båda könen och drabbar 6 000 svenskar varje år. Det är vid sidan av lungcancer den cancerform som dödar flest.
Enligt internationell forskning behöver sjukhusen operera 200 nya fall av kolorektalcancer per år för att upprätthålla en god kompetens. I Sverige gör bara två sjukhus detta, Östra sjukhuset i Göteborg och Universitetssjukhuset i Malmö.
Tretton sjukhus opererar mellan 100 och 150 personer, vilket är en acceptabel nivå med hänsyn tagen till befolkningsmängden. Men på resterande 35 sjukhuskliniker görs färre än 100 operationer per år – varav på flera så få som 15–30.
Några exempel på hur detta drabbar patienterna:
En av våra medlemmar var 41 år när hon fick kolorektalcancer. Hon opererades först av en jourhavande kirurg, sedan av en gynekolog. Först därefter kom hon till ”rätt” högspecialiserade sjukhus för kolorektalcancer i Göteborg och blev opererad av en kolorektalkirurg.
Men då hade hennes tumör hunnit komma tillbaka och slutresultatet blev två permanenta stomier, en för urin och en för avföring, för resten av livet. Detta hade kanske kunnat undvikas om rätt kirurg gjort operationen från början. Fallet är Lex Maria-anmält.
Ett annat exempel kommer från kvalitetsregister för kolorektalcancer och gäller om patienten får en stomi – en påse på magen – efter operation eller inte.
Här finns ett avskräckande exempel; I Sundsvall får nästan 80 procent av patienterna med ändtarmscancer permanent stomi. På nästan alla andra sjukhus i Sverige råder det omvända förhållandet: 80 procent får inte stomi.
Hur kan detta tillåtas att få fortsätta?
Vid kolorektalcancer är tumören i sällsynta fall – cirka 200 per år – placerad på ett sätt som gör operationen extra svår. På sjukhus som opererar färre tumörer blir detta en ”sällanhändelse” eftersom man kanske bara gör en sådan operation vart tredje år.
Detta är inte rimligt. Det stärker också vår önskan om att denna kirurgi ska centraliseras hårdare så att klinikerna får erfarenhet och kan ta hand om eventuella komplikationer efter en operation.
Vi uppmanar SKL att påbörja centraliseringen av kolorektalcancervården omgående.
Bo Karlsson