Som offentlig person, och aktiv i debatten, får jag finna mig i att bli granskad och motsagd.
Det som stör mig är de anonyma påhoppen som är en del av verkligheten för många som framför sina åsikter offentligt.
Efter min senaste krönika (”Viktigt var du är född?”, Norran 12/10 2016) fick jag några tråkiga kommentarer för att jag tyckte att min kristna identitet var viktigare än min svenska.
Om kritikerna hade haft ett namn hade jag kunnat ringa dem och bjuda på en kopp kaffe och försöka förstå hur de resonerade, och också försökt förklara hur jag själv tänkte.
Vi kan med rätta vara kritiska mot den yttersta högern och yttersta vänstern som båda verkar tycka att anonyma påhopp är tillåtna medel i kampen för det man tror på.
Samtidigt tycker jag att vi också bör vara kritiska mot våra politiker och ”gammelmedia” som jag tycker alltmer bejakar slagordsdebatter där billiga poänger blir viktigare än att försöka hitta gemensamma lösningar.
Den som uttrycker sig drastiskt och självsäkert kommer lättare fram i media än den som uttrycker sig klokt och lågmält. Dagens debattdramaturgi kräver att kombattanterna står så långt ifrån varandra som möjligt så att man på förhand vet att någon ny kunskap och något nytt samförstånd aldrig kommer att uppstå.
Det blir också absurt när den borgerliga oppositionen skyller allt på den nuvarande regeringen och den nuvarande regeringen skyller alla problem på den gamla.
Det är väl knappast någon som köper den argumentationen, allra minst de politiker som framför den. Samtidigt känner vi som lyssnar att politikerna underkänner vår egen tankeförmåga.
Jag tror inte att jag är ensam om att ha bytt kanal, eller slagit av radion eller tv:n, när en medietränad makthavare vägrat att svara på frågor, eller när politiska motståndare uppenbart inte lyssnar på varandra utan bara mal på med sitt eget.
Den slutsats som jag kommit fram till är att det finns ett samband mellan de allt tråkigare debatterna i media och den undervegetation av anonyma påhopp på politiker, journalister, präster och andra som offentligt framför sina åsikter.
När de som uttrycker sig offentligt brister i respekt för sina meningsmotståndare, varför ska då de som uttrycker sig anonymt inte gå ett steg längre i bristande respekt?
Hans Marklund
präst
Den som uttrycker sig drastiskt och självsäkert kommer lättare fram i media än den som uttrycker sig klokt och lågmält.