När röken nu börjar lägga sig efter förra veckans budgetdebacle uppstår frågan: Är det här det nya normalläget? Missnöjespartier, minoritetsregeringar, uppskruvade tonlägen – är det så politiken kommer att se ut framöver?
Tyvärr är det krassa svaret förmodligen ja.
Allt fler väljare överger de gamla folkrörelsepartierna för att i stället engagera sig i olika enfrågerörelser. Det är inte något unikt för Sverige, utan sker i land efter land.
Väljarnas flyktighet märks inte bara i uppgången för missnöjespartier på höger- och vänsterkanten – utan också i framväxten av smalare intressepartier, som olika miljöpartier, piratpartier eller svenska Feministiskt initiativ.
Och även de får kämpa för att behålla sitt stöd. Enligt statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg var det för 40 år sedan över 60 procent av väljarna som betraktade sig som anhängare av ett visst parti. Vid riksdagsvalet 2010 var andelen 28 procent.
Det positiva är att fler intressen kan kanaliseras genom politiken. Men småpartiernas framväxt kan också leda till problem, inte bara när det gäller formerandet av stabila regeringar. De rena intressepartierna bygger sina framgångar på att andra partier tar ansvar för välståndets fundament – genomtröskade reformförslag och en genomtänkt ekonomisk politik.
Nu, mer än någonsin, behövs incitament för att få de skarpaste 19-åringarna och de mest framgångsrika ledarna från kultur- och näringslivet att ge sig in i politiken.
I verkligheten är det snarare tvärtom. I förra veckan skrev journalisten Andreas Ekström en träffande krönika i Sydsvenskan där han påpekade att villkoren för journalister, lärare och politiker - tre yrkesgrupper som är vitala för en väl fungerande demokrati - försämrats kraftigt under de senaste decennierna. ”Status, reellt inflytande, autonomi, trygghet och tid för reflektion” har minskat avsevärt, skriver Ekström.
Att vara politiker i dag innebär att man måste stå ut med att navigera mellan välorganiserade intressegrupper, hantera snabbt uppblossade twitterstormar, utsättas för hot och hån och granskas in i privatlivets minsta beståndsdel. Inte nog med det, medveten feltolkning har blivit en sport. Ett misslyckat skämt kan vevas runt i åratal – fråga bara Moderaternas kronprinsessa Anna Kinberg Batra. Och de som trots allt ger sig in i politiken märker ofta att det kan gå trögt att få utdelning för sitt engagemang.
Ett snabbt test: Hur många av dina lokala riksdagsledamöter känner du igen? Visst finns det hårt arbetande politiker i riksdagen – men också många vars budskap sällan lyckas nå utanför Helgeandsholmen. I dag belönas lojala bänknötare ofta framför nytänkande begåvningar.
Partierna måste försöka bli bättre på att fånga upp och kanalisera de flyktiga väljarnas engagemang. I gengäld krävs en attitydförändring från väljarna: seriösa politiker förtjänar att bemötas med viss respekt och välvilja. Annars får vi knappast de skickliga politiker vi behöver.
Karin Rebas
liberal skribent och generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet