Sedan 2003 har Sverige en adoptionslag som säger att även samkönade par ska kunna prövas som adoptivföräldrar.
Men trots att det gått 13 år sedan lagen infördes är det inte ens en handfull par som lyckats.
De möjligheter som våra lagar så vackert ger oss på pappret fungerar inte i verkligheten.
Det finns många samkönade par som längtar efter att kunna bilda familj med barn. Det finns naturligtvis olika sätt att lyckas med det. För samkönade manliga par borde adoption vara ett alternativ, men ändå händer det i princip aldrig.
Det finns uppenbarligen kvarvarande hinder som behöver undanröjas. Därför krävs det en översyn och en diskussion om hur de möjligheter som finns i lagen också ska bli en fungerande verklighet. Vilka är de praktiska hindren och vilka attityder gör att samkönade par aldrig blir aktuella för adoption?
Myndigheter och organisationer som arbetar med adoptionsfrågor och barn har ett ansvar. Det håller inte i längden att skylla på att andra länder inte vill.
Det finns ett antal länder som inte har några invändningar. Det är orimligt att medvetet välja att inte samarbeta med sådana länder när det i praktiken stänger dörren för samkönade par.
Vi bör även fortsätta se över hur vi arbetar i Sverige. Benägenheten att omhänderta och fosterhemsplacera barn som far illa år efter år, i stället för att överväga adoption som ett alternativ, borde ifrågasättas mer.
Det vore önskvärt att fler barn hamnar i livslånga och trygga relationer hos såväl heterosexuella som homosexuella par före skiftande familjehemsplaceringar.
Fredrik Saweståhl