I en ny rapport från Folkhälsomyndigheten finns det svart på vitt att livsvillkoren för transpersoner i Sverige inte har blivit påtagligt bättre.
Tvärtom har det på några områden blivit sämre jämfört med den senaste studien som gjordes 2005.
Transpersoner mår sämre, upplever mer diskriminering, får sämre bemötande och har mer psykisk ohälsa.
Vi har som politiker ett ansvar att göra vad vi kan för att bryta mönstret. Det måste gå att leva ett bra liv i Sverige oavsett könsidentitet eller könsuttryck.
En punkt som det pekas på i rapporten är dåligt bemötande, osynliggörande och diskriminering i kontakter med det offentliga, med skolan och med vården. Här bör mer göras av landets kommuner, landsting och regioner. Vi behöver se fler som jobbar aktivt med att ta fram rimliga hbtq-policies och sedan följa upp dessa.
Det är viktigt med utbildning och kunskap för att bryta fördomar, ändra negativa attityder och motverka diskriminering. Det finns en risk att fokus i hbtq-frågorna hamnar på homosexuella och att transpersoner inte blir sedda.
Men vården och skolan måste se alla.
Det är en utmaning som vi kan ta oss an och klara av.
Det är det rimliga i Sverige 2015.
De vårdinsatser som finns för transpersoner behöver bli bättre. Kvaliteten brister på sina håll. Vi måste inse att det inte är tillräckligt bra att tvinga de transpersoner som vill ändra kön att vänta tills de fyllt 18.
Byte av juridiskt kön måste kunna ske betydligt tidigare och medicinska behandlingar måste kunna påbörjas efter individuella prövningar flera år innan den berörda fyller 18. Det är ett sätt att mota bort psykisk ohälsa och göra det bättre för fler.
Fredrik Saweståhl