I mars skrev jag att Donald Trump inte bara kan vinna den republikanska nomineringen, utan att han faktiskt även kan besegra Hillary Clinton.
I korthet handlade mina argument om att Republikanerna under primärvalen varit mer mobiliserade än Demokraterna, om att både Trump och Clinton är impopulära, men att Trump är skickligast när det gäller att golva motståndare, att han går hem bättre bland vita arbetarklassdemokrater än vad hon gör och att han i välfärds- och ekonomifrågor är ganska mittenorienterad och därmed valbar bland väljare som annars inte brukar rösta republikanskt.
Nu, två månader senare, är det så gott som avgjort att det blir Trump och Clinton som möts i november.
Flera opinionsundersökningar visar att Trump har hämtat in det underläge han hade gentemot Clinton i våras. En färsk mätning från Rasmussen visar att bara 27 procent av amerikanerna tycker att landet utvecklas i rätt riktning och lika färska siffror visar att jobbtillväxten bromsat in rejält. Det nationella humöret är alltjämt dåligt, och detta gynnar antagligen uppstickaren Trump mer än maktveteranen Clinton.
Men det finns även annat som talar för en praktskräll i höst. President Franklin Roosevelt bröt på 1930-talet ny mark genom sina ”radiosamtal” med befolkningen. Femtio år senare använde Ronald Reagan tv-mediet med större skicklighet än någon före honom.
I den här valrörelsen har Donald Trump utvecklat användandet av sociala medier. På det alltid lika grälsjuka Twitter har han varit grälsjukast av alla. Det var där han klistrade fast ”low energy”-stämpeln på Jeb Bush och reducerade Marco Rubio och Ted Cruz till ”Little Marco” och ”Lying Ted”. Där kontrade han påhopp och kritiska artiklar på ibland så lite som två minuter.
Under tiden anställde Hillary Clinton en stab på fem–sex personer som noggrant diskuterade och formulerade varje tweet, gjorde riskanalyser och stämde av mot utvalda fokusgrupper. Det är inte så konstigt att det är hans twittrande, och inte hennes, som skapar rikstäckande huvudnyheter.
Härom veckan var den stora frågan huruvida Trump skulle möta den i praktiken avhängda men alltjämt stridslystna vänsterkandidaten Bernie Sanders i en direktsänd tv-debatt. Och i de arga gubbarnas skugga stod Hillary Clinton, den kanske mest kända och meriterade presidentkandidaten någonsin, och såg lika intressant ut som löskokt manet på ett bord med revbensspjäll.
Felet är såklart inte bara hennes. Det här är helt enkelt inte de invanda vägarnas tidevarv. Inte heller är fenomenet specifikt för USA, utan syns tydligt även i Europa där Brexitomröstningen och nya populistpartier fortsätter att skaka den gamla ordningen.
Över huvud taget tycks västvärlden ha gått in i något slags medelålderskris, med växande mage och krympande självförtroende. Och den medelålderskrisen gynnar Trump.
Han är en Harley-Davidson, medan Clinton i bästa fall är en Ford Galaxy. Den senare är bekväm, trafiksäker och har gott om plats för alla. Men ett av medelålderskrisens mest uppenbara kännetecken är längtan efter en dånande motorcykel.
Johan Ingerö
USA-kännare vid tankesmedjan Timbro och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån
I den här valrörelsen har Donald Trump utvecklat användandet av sociala medier.