Skollagen föreskriver en likvärdig utbildning, vilket det också hänvisas till i grundskolans läroplan. Det står också att en likvärdig utbildning inte innebär att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Så står det skrivet, på gott och på ont.
Vidare står det i läroplanen att skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den ska därför ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet. Det är helt riktigt och okontroversiellt i dagens samhälle.
Alla lärare jobbar för att motverka traditionella könsmönster. Dock finns ett ämne som inte har samma förutsättningar som andra, nämligen slöjd, då detta ämne ofta delas in i trä- och metall- respektive textilslöjd, vilket har sin historiska utgångspunkt i goss- och flickslöjd.
På många skolor jobbar man på i samma spår som tidigare. Man delar elevgrupperna i mellanstadiet så att alla elever får prova på båda slöjdarterna. Sedan får eleverna på högstadiet välja vilken av slöjdarterna de önskar att ”duktiggöra” sig i. Känns det bekant är det beklagligt. Om inte så är det härligt.
I kommentarsmaterialet till kursplanen i slöjd kan man läsa att det i årskurserna 7–9 föreskrivs en vidgad materialanvändning genom att materialens kombinationsmöjligheter med andra material lyfts fram. Det är en självklar kommentar då tiden när det fanns en uppdelning mellan hårda och mjuka material är förbi.
Hur ska slöjdlärare kunna ge eleverna en likvärdig undervisning när Skolverket i sitt kommentarsmaterial skriver följande: ”För att kunna kombinera olika material med varandra behöver eleverna utveckla sin problemlösningsförmåga samt söka nya sätt att utforma slöjdföremål och utveckla sitt formspråk.”
Kursplanen anger dock inte vilka andra material som ska föras in i slöjdundervisningen under årskurserna 7–9. Det lämnas till beslut på lokal nivå utifrån lokala förutsättningar, traditioner och tillgång till redskap och lokaler.
Första meningen i citatet ovan är bra, den visar att det ska finnas en progression i ämnet. Även andra meningen är bra, den lämnar utrymme åt lärarna att utöva sitt yrke. Tredje meningen är dock en katastrof. Här överlåter Skolverket ämnet i sin helhet till huvudmannens godtycke.
Hur många huvudmän har gjort en bedömning av huruvida de lokala förutsättningarna, traditionerna, tillgången på redskap och lokaler överensstämmer med deras professionella lärares krav på detsamma för att genomföra kursplanen i slöjd?
En försiktig gissning är att allt går i sina invanda spår. Eleverna tillåts välja ”slöjdart” under elevdemokratins skyddande fana, föräldrarna gläds åt att de känner igen sig, huvudmännen sparar pengar genom att inte exempelvis inte behöva göra ändamålsenliga lokaler. Alla är glada?
Lärarnas Riksförbund kräver en nationellt likvärdig kunskapsskola där alla elever oavsett könstillhörighet ska ha likvärdiga möjligheter. En sådan likvärdighet kräver nationell finansiering, styrning och kontroll och ska inte ge utrymme för skillnader beroende på lokala förutsättningar, traditioner och tillgång till redskap och lokaler.
Helena LingeLärarnas Riksförbunds forum för kultur och kommunikation
Lisa BengterLärarnas Riksförbunds forum för kultur och kommunikation
Eva Dekany StrömLärarnas Riksförbunds forum för kultur och kommunikation
Christian JensenLärarnas Riksförbunds forum för kultur och kommunikation
Elise LingLärarnas Riksförbunds forum för kultur och kommunikation
Johan RunessonLärarnas Riksförbunds forum för kultur och kommunikation