Under de senaste 20 åren har vi haft reallöneökningar på hela 60 procent, samtidigt som vi har haft stora produktivitetsökningar i näringslivet. Så var det inte under 1970- och 80-talen. Då hade vi okontrollerade löneökningar, som ledde till hög inflation och sämre konkurrenskraft men som inte gav de anställda några reella förbättringar. Situationen var ohållbar.
Därför kom arbetsgivare och fack överens om det så kallade Industriavtalet 1997. Syftet var att skapa en ordnad lönebildning, som skulle stärka konkurrenskraften för svensk industri och ge utrymme för en bra löneutveckling.
Industriavtalet är i dag undertecknat av 17 fackliga och arbetsgivarorganisationer och berör direkt ca 500 000 anställda. Genom att Svenskt Näringsliv, LO, SKL och Arbetsgivarverket sluter upp kring skrivningarna, är ytterligare 1,5 miljoner arbetstagare berörda.
En hörnsten är att den internationellt konkurrensutsatta industrin sätter ”märket” för hur höga löneökningarna kan bli som mest – i alla branscher – utan att konkurrenskraften skadas.
Tyvärr är den globala ekonomiska utvecklingen svag. Problemen är framför allt stora i Europa, som betyder mest för svensk exportindustri. Vi kan inte räkna med att efterfrågan växer de närmaste åren.Vi kan inte heller förlita oss på en allt svagare krona. Nu måste vi – mer än någonsin tidigare – värna svensk industris konkurrenskraft, för att i varje fall kunna behålla marknadsandelar och sysselsättning.
Under kommande avtalsförhandlingar är den gemensamma uppgiften för både arbetsgivare och fack att värna den konkurrensutsatta industrins normerande roll i lönebildningen; att det sätts ett ”märke” som gynnar konkurrenskraften och som alla respekterar. Annars riskerar vi att sänka ekonomin och återvända till den dystra tiden för mer än 20 år sedan.
Tyvärr har de senaste årens överenskommelser om löneökningar gjorts under förutsättning att inflationen skulle hamna på ca två procent. Som alla vet har den varit mycket lägre än så i flera år. Det betyder att reallöneökningarna blivit långt högre än vad som var avsikten. Bara förra året steg lönerna i Sverige realt med drygt tre procent. Inte på grund av produktivitetsökningar, utan för att inflationen blev mycket lägre än målet.
Det kan låta bra, men sätts ”märket” efter fel förutsättningar urholkas konkurrenskraften. Vi måste våga se verkligheten som den är. Utgångspunkten för de kommande löneförhandlingarna måste vara företagens konkurrenskraft.
Jan-Eric Sandberg
regionchef Teknikföretagen Region Norr
En hörnsten är att den internationellt konkurrensutsatta industrin sätter märket.