Om allt går vägen blir Cecilia Malmström snart Europas nya försäljningschef för frihandel – eller EU:s handelskommissionär, om man föredrar den formella titeln.
Hon ärver en agenda som inte lämnar utrymme för nya initiativ. Malmströms uppdrag är att slutföra stora handelsavtal som EU redan förhandlar om, till exempel med USA, Japan och Indien. Europa försöker också väcka liv i Världshandelsorganisation, WTO, särskilt genom att gå i mål med förhandlingar om friare handel med tjänster, ”gröna” varor och IT-produkter.
Malmström kommer dock att möta formidabla hinder, både för att slutföra förhandlingarna och få resultaten godkända i EU.
Världens ekonomiska maktbalans har ändrats. EU behöver nya handelsavtal för att öka sin ekonomiska tillväxt, men få av världens större ekonomier ser handelsavtal med EU som betydelsefullt för sin egen tillväxt. EU är fortfarande en stor ekonomi, men decennier av låg tillväxt har minskat dess attraktionskraft. Världens ekonomiska mittpunkt har på 30 år rört sig från Atlanten till Stilla havet. Mer än tre fjärdedelar av all tillväxt i världen fram till 2020 beräknas komma från detta område. Det är mot Asien som världens blickar nu riktas.
Stilla havs-området är ingen enhetlig ekonomi – och svårigheterna att åstadkomma stora handelsliberaliseringar i USA, Kina eller Sydostasien är betydande. Men med hög ekonomisk tillväxt krävs inte djärva liberaliseringar för att åstadkomma snabbt ökande handel. EU, däremot, behöver erbjuda just det för att ett handelsavtal med unionen ska ha betydande effekter på andra länders handel.
Den insikten går på tvärs med en myt i Europa om att EU inte behöver liberalisera handeln nämnvärt. Myten behöver punkteras samtidigt som Malmströms uppdragsgivare, EU:s medlemsstater, blir mer skeptiska till handelsavtal. Många EU-länder vill också reglera sina egna ekonomier mer än tidigare – bland annat genom att strypa möjligheten för utländska bolag att delta i offentliga upphandlingar.
Även Europaparlamentet går i den riktningen. Och Malmströms kollegor i kommissionen är heller inte alltid vänner av frihandel. Flera kommissionärer smyger omkring i handelspolitikens utkanter. De tar initiativ som retar upp handelspartners eller underminerar EU:s handelspolitik. Få beslut har förstört så mycket för EU:s handelspolitik de senaste åren som förslaget om en ny miljöskatt på flyg utanför EU:s luftrum, en så kallad extra-territoriell skatt. EU fick dra tillbaka förslaget efter hot från världens största ekonomier om att Europas flygbolag skulle förlora landningsrätt där.
Malmström har signalerat ett behov av större transparens och ödmjukhet i EU:s handelspolitik. Det är bra ambitioner. Men EU:s handelspolitik behöver också en ledare som kan sprida förståelse för att världsekonomin inte består av planeter som kretsar kring solen i Bryssel.
Är Malmström rätt person för det uppdraget? Om fem år, när det nya uppdraget tar slut, vet vi svaret.
Fredrik Erixon
chef för den Brysselbaserade tankesmedjan ECIPE och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån