Varje dag, året runt, tränar nästan 145 000 barn och ungdomar i en idrottsförening någonstans i Sverige. Nio av tio barn är någon gång med i en idrottsförening. En undersökning som antimobbningsorganisationen Friends presenterade för några veckor sedan visar att 96 procent av dem tyckte att det var mycket eller ganska roligt att idrotta. På frågan vad som är viktigast med idrotten svarade de flesta att bli bättre på sin sport. Men många lyfte också fram den sociala gemenskapen.
Glädje, utveckling och gemenskap är tre viktiga delar i en god idrott. Och också vad de allra flesta upplever i sina idrottsföreningar. Samtidigt visar Utbildningsradions pågående serie ”Idrottens himmel och helvete” i Sveriges Television och Sveriges Radio att det inte alltid är på det sättet. Det finns barn och ungdomar som ställs utanför, som hetsas av ledare eller föräldrar och som kränks på olika sätt. Det finns föreningar som bedriver en verksamhet i strid med svensk idrotts värdegrund och riktlinjer för barn- och ungdomsidrott.
Vi skulle kunna hävda att de är beklagliga undantag. Men att beklaga räcker inte. Varje barn som far illa inom idrottsrörelsen är ett för mycket. Nioårige Emrik, vars berättelse vi fick lyssna på i programseriens andra del, ska inte behöva få ett mail om att han inte längre platsar i innebandylaget för att han inte är tillräckligt motoriskt utvecklad.
Inom en bred folkrörelse som idrottsrörelsen, baserad på ideellt ledarskap, kommer vi alltid att ha ledare som är olika skickliga och olika erfarna. Och vi ska vara medvetna om att de vägval varje ledare ställs inför, de beslut de tvingas ta i vardagens träningar och tävlingar ofta är svåra. Å ena sidan finns idrottens sociala dimension, allas rätt att vara med och ha kul på sina villkor. Å andra sidan finns tävlandet, som för många är det som driver dem att idrotta, men som samtidigt i sig innebär ett rangordnande med vinnare och förlorare. Att i de spänningar som uppstår mellan perspektiven klara av att forma träningen utifrån varje enskilt barns bästa är svårt.
Varje förening måste hitta en balans, den väg som föreningen vill gå. En väg som varje enskild ledare sedan ska hålla sig till i vardagen. Den vägen måste föreningens medlemmar diskutera sig fram till – det är medlemmarna som bestämmer i föreningen.
Under våren kommer Riksidrottsstyrelsen att ta ställning till förtydligade riktlinjer för barn- och ungdomsidrotten. Ett förslag, som bland annat innehåller klara regler för hur tävlingsverksamheten för barn ska organiseras, är för närvarande ute på remiss hos specialidrottsförbunden. Vår förhoppning är att riktlinjerna ska fungera som ett ytterligare stöd till förbund, föreningar och ledare, men också som en tydlig beskrivning för föräldrar om vad de kan förvänta sig av den verksamhet de sätter sina barn i.
Sisu idrottsutbildarna, svensk idrotts studieförbund, och Västerbottens idrottsförbund kan vara ett stöd i det arbetet. Våra konsulenter har inte de givna svaren, för de finns inte. Däremot kunskapen och verktygen, till exempel studiematerialen ”Värdefullt” och ”Trygga idrottsmiljöer”, för att ställa de rätta frågorna som kan hjälpa föreningen att hitta sin väg.
En förening som gjort det är Kågedalens AIF, en flersektionsförening som i samverkan med Sisu idrottsutbildarna har tagit fram en gemensam policy som ska ligga till grund för föreningens sunda barn- och ungdomsidrott, samt en handlingsplan för hur policyn ska förankras bland spelare, ledare och föräldrar. Kågedalens AIF arbetar också aktivt med värdegrundsfrågor under sommarens fotbollsskola.
En annan förening är KFUM Umeå som med stöd från Sisu idrottsutbildarna hållit utbildning i värdegrundsfrågor för föräldrar, bland annat hur de kan vara ett villkorslöst stöd för sitt idrottande barn och ha ett positivt samarbete med barnets tränare. KFUM Umeå bedriver också en omfattande lägerverksamhet där barn i ekonomiskt utsatta familjer får delta gratis.
Frågan om barn- och ungdomsidrottens innehåll och inriktning är en av svensk idrotts allra viktigaste. Idrott ska ledas av ledare med grundläggande kunskap om barns fysiska, psykiska och sociala utveckling. Och självklart också enligt idrottsrörelsens värdegrund. Därför måste vi inom svensk idrott, på alla nivåer, både nationellt och lokalt i varje förening, sätta den högst upp på dagordningen.
Börje Sandgrenordförande Västerbottens idrottsförbund och Sisu idrottsutbildarna
Niclas Bromarklänsidrottschef Västerbottens idrottsförbund och Sisu idrottsutbildarna